Det är ett helsicke ibland att ha det jobb man har. Det har nog alla någon gång tyckt och tänkt den där sega tisdagen i gråa november när bilen är kall, vädret är dåligt och inget flyter som det ska.
Stress är något som alla upplevt i sina dagar och ofta i samband med jobbet. Frågan är vilken placering journalistyrket skulle ha om man gjorde någon slags rankning över de yrken där stress är mest påtaglig och även förknippat med arbetets följder.
Ni vet hur det kan se ut i en film då en redaktion ska porträtteras. Det ringer i telefoner och folk går runt i högsta fart. Det är en överdrift och kliché men lite sanning är det ändå.
Att sitta som flygledare när det blir ett akut läge uppe i det blå låter som en mardröm. Fast hur ofta sker egentligen det på ett år?
Eller att vara läkare på akuten kan inte heller vara någon dröm alla gånger, trots yrkets positiva följder och kreddighet. Det är vårdköer, stress och patienter vars liv man jobbar med. Kanske blir det lättare när lönen trillar in.
Ett simpelt korrfel i en tidning som man upptäcker dagen efter kan därför te sig futtigt. Däremot finns det en slags grundstress som jag tror är svår att hitta inom många andra jobb.
Det finns en osäkerhet kring att någonting när som helst kan hända och ändra alla tidigare planer. En pushnotis om att Therese Johaug åkt dit för dopning eller att ett mord inträffat någonstans stoppar troligen inte några pressar längre (om det nu någonsin fungerat så i praktiken). Däremot gör det att mycket måste prioriteras om och att ens tidigare planer ändras.
Jag hade velat vara en Skalman-figur som sover middag vid en bestämd tid och äter måltider som hungern faller på. Så blir inte alltid fallet på kvällarna.
I stället kan det bli att vänta till efter 21.45 då sista sidan skickats och det går att pusta ut en aning. Jag är visserligen kontinentalt lagd men föredrar att arbeta utan att huvudet måste gå på reservkrafter samtidigt som magen vill ha mat.
Eller att vara ensamt utsänd till en hockeymatch och fylla ett uppslag till nästa dags tidning. Med de tidiga tryckstarter som gäller är det vad det är att få vänta utanför ett omklädningsrum för att få komma in och få de där citaten. Inte blir det lättare om det hålls ett lagmöte efter en förlust som drar ut på tiden. Eller att man ska hitta just den där spelaren som kan ha gått på sponsorträff när man vill kunna skriva den där artikeln, som var tänkt. Eller om man inte vet ifall tid finns att lägga två minuter på ett snack med någon annan för något kortare till webben.
Sedan har vi det där med intresset för själva sporten. Jag har läst intervjuer med spelare som gått från att vara hobbyspelare till att bli professionella samtidigt som deras approach till spelet ändrats. Att gå till träning kan vara för att bättra sina svagheter och få ett kontrakt till nästa säsong. En skada kan vara förödande och en frånvaro på flera månader slår hårt mot hela ens tillvaro.
När jag växte upp kunde jag konsumera i princip det mesta av sporten som sändes på tv. Sitta upp till 22.00 för att få dagens nyheter serverade var mer eller mindre standard på slutet av 90-talet. Eller kvällen på söndagen med Sporten på TV4 och därefter Sportspegeln på SVT var också något minnesvärt.
Nu med dagens informationsflöde blir det lätt redundant att efter en dags informationsmatning slå på apparaten vid kvällstid för att få höra det man egentligen redan visste.
Det är nästan så jag saknar de mer romantiska dagarna när all information inte fanns tillgänglig på samma sätt. När en enda match i slutet av veckan kändes som något att se fram emot eller när ett inslag om det lag man var intresserad av gav en känsla av exklusivitet.
Man blir lite som en knarkare som söker den där jungfrusilen som togs en gång i tiden. Har man dessutom jobbat med att behöva bevaka flödet under dagen är det väl inte så konstigt att längtan efter något som inte innehåller bollar, tävling eller klyschiga citat växer. Men när bollen väl är i rullning sitter man ändå där och tittar, bara med andra ögon.