Jag tror ingen misstycker när jag påstår att Luleå Stadsmara blivit ett av mina "skötebarn" här på sporten. Jag har varit med från tävlingens början och skrivit spaltkilometer med förhands, referat och krönikor från löparfesten på Luleås gator. Stadsmaran har alltid känts angelägen för mig. Framförallt som en sporre till välbehövlig motion för oss alla, även om jag även pläderat för värdet av att tävlingen också kan visa upp snabba stjärnlöpare, ibland. De senare har dock blivit alltför dyra att locka hit för att tävla och då räcker det gott och väl med att satsa allt på bredden. I det sammanhanget är jag fortfarande övertygad om att löparfesten har potential att engagera mycket större skaror än den gör i dag och den utvecklingen vill jag se i framtiden. Upp till bevis Stefan Mukka, Kjell Englund och kompani i Stil! Dagens Stadsmara firar 31, men evenemanget har alla förutsättningar att bli både 40 och 50 och då locka uppemot 10.000 motionärer. Den här krönikan kallas Slutsignal och dagens spalt blir också en liten Slutsignal för mig, i varje fall som fast anställd sportreporter och 43 år på Norrbottens-Kuriren. Ni förstår väl att jag stortrivts på tidningen, men nu varvar jag ner och är inne på upploppet för att använda sportspråk. Jag går formellt på den långa ledigheten i början på september, men får förmånen att ta sommarlov redan vid månadsskiftet. Nu känns det skönt att få ge mera tid åt familjen och inte minst mina härliga små barnbarn, Emil, Isak, och Karl. Följa dem på idrott (just nu lockar fotbollen mest), till badet, skogen, Teknikens Hus, eller bara vara. Barnbarnen är verkligen livets goda, glada, efterätt. Jag blir klart yngre, i den samvaron. Till mina kära kollegor på sporten och alla andra vänner runt om på hela Kurirens redaktion, som gav mig en så underbar finalfest för en tid sedan: Jag kommer att sakna er alla. Malin, min så högt värderade chef, Anders, Magnus, Jimmy, Stellan, Linda, hela gänget: Jag kommer att sakna den dagliga samvaron med er som blivit så inrutad i livet. Det har varit fantastiska år och jag vill passa på att tacka alla människor jag intervjuat, samt alla läsare, för en god och spännande dialog genom åren. Men tiden är inne för mitt nya liv. Nu börjar jag med en veckolång mat och vinresa till Ungern och framåt vill jag odla alla mina intressen vid sidan av idrotten. Dit hör naturupplevelser av alla slag, i fjällvärlden och vid havet, resor, läsning, god mat, skön musik och inte minst daglig motion. Almanackan har börjat fyllas av planer. Jag kommer inte heller att sluta skriva och har lovat frilansa en del mellan varven, "om jag får tid"... Ni förstår nog. Jag ska ta det lugnt, njuta och uppleva, men inte alls sluta arbeta som "pancho". Att slå sig till ro, för mycket, tror jag faktist kan vara skadligt för hälsan. Tack för mig, kära läsare.
