Mats Sundin.
Pete Sampras.
Mary J Blige.
Henrik Larsson.
Tommy Salo.
Winona Ryder.
Åsså jag då.
Vi är många mer eller mindre framgångsrika personer som firar stor födelsedag under 2011. Så efter några lördagar med trummor och trumpeter i dessa spalter är det dags för lite svärta. Det är hög tid för krissamtal.
Jag är nämligen bara 21 dagar från att fylla 40 år. Tre veckor, inte mer. Okej, det behöver inte vara negativt på något sätt säger du och jag är till viss del beredd att hålla med.
Men.
Det innebär trots allt att vi med stor sannolikhet står inför halvtid i matchen mellan Stellan och Döden. Det är sidbyte och dags att knalla över till den andra sidan. Tid för summering.
Första halvlek har, efter en något orutinerad och fladdrig inledning, bjudit på ett stabilt grundspel. Defensivt javisst, men kryddat med några riktigt framgångsrika kontringar.
Jepp, jag har lyckats näta och stått för en rad finurliga passningar. Och jag har oftast tagit rätt beslut när grundspelet har varit satt under press.
I slutminuterna inför stundande pausvila har jag dock blivit mer och mer förväntansfull.
Jag vill att det ska hända något. Jag till och med förväntar mig att det ska hända något.
För det har ju inte undgått mig att vissa medmänniskor tenderar att förändras när de ska passera milstolpar i livet. Eller i alla fall påverkas.
Minns själv när man fyllde 20 och klättrade över den sista (gröna) förbudsskylten. Man kunde äntligen köpa Jägermeister på systembolaget i Pajala - alldeles själv utan mellanhänder. En given milstolpe dock utan djupare funderingar än till botten av en burk Falcon.
Men den påverkade mig.
Vid fyllda 30 började man tänka på hus och barn och kom till en småskrämmande insikt att man bara var en helt vanlig dödlig myra i myrstacken. Det var nu ekorrhjulet började snurra på allvar. En gigantisk milstolpe.
Så när det nu är dags för 40 så förväntar jag mig något monumentalt. En livsstilsförändring och ett beteendebryt så att det står härliga till. Något som får grannar och arbetskollegor att peka och viska.
Men med bara minuter kvar till sidbytet börjar jag bli smått orolig.
Det händer nämligen ingenting.
Inte en krusning.
Har hört mig för lite i ämnet, om vad som kännetecknar en 40-årskris. Både i närområdet och i parallellsamhället Facebook. Förslagen har varit milt sagt varierande.
Här följer ett axplock:
¤ Åka Vasaloppet. Tog en runda på ängarna runt hemmet ifjol. Kanske två km. Det var första gången sedan elljusspåret i Kiruna -97. Tror inte jag har nog med mil i benen.
¤ Gymmet. Här är jag öppen för en diskussion. Tyvärr är det inte alla i familjen är det. Finns inte tid heter det på barnfamiljsspråk.
¤ En svensk klassiker (Vasaloppet, Vätternrunda, Vansbrosimningen, Lidingöloppet). Här gäller samma som med Vasaloppet men med en fråga. Fixar man utmaningen i Vansbro med hundsim? Tveksamt.
¤ Viagra. Inte aktuellt. Inte alls. Inte ännu. Kanske aldrig.
¤ Köpa motorcykel. Finns det sidovagn för fyra barn? Lägger hellre pengarna på en ny bastu. Eller ett bilsläp.
¤ Nostalgisk livssummering. Tyvärr inga djupare funderingar än att det var bättre förr. Det släpps ingen ny “Back in black", “The number of the beast" eller “Master of puppets".
¤ Löpning. Aha, nu börjar vi närma oss. Men eftersom jag varit löpvillig de senaste 15 åren så stämmer det inte på mig.
¤ Gubbsjuka. Eh...vad snackar vi om här? Urineringsbesvär vid prostataförstoring eller sexuell dragning till alldeles för unga kvinnor? Jag passar. På båda.
Nåväl.
Jag kanske förväntar mig för mycket. Det kanske är just det här som är min 40-årskris. Det blev bara en yrslande krönika sedan var den över.
Inte heller krisbeskrivningen i Svenska akademiens ordlista är till någon större hjälp.
"En avgörande vändning; brydsam situation; svårt ekonomiskt läge; svår tid".
Fast det kan tydligen också vara en malajisk dolk.
Vi nöjer oss med det.