Slutsignal: Handlar om en normal dag

För det är här du lägger grunden för det slutgiltiga resultatet. Belöningen efter målgång.
Att vinna. Eller bara vilja försvinna.
Personligen brukar jag alltid försöka vara först på banan. Göra de där sista små justeringarna.
Intrimning av motorik, snabbhet och känsla.
Blandning av dryck och förtäring för snabb och effektiv energi. Kosten är A och O för framgång. Frukosten är basen som sedan måste fyllas på under hela loppet.
Kolhydrater är bra likaså fett. Men aldrig tillsammans. För mig känns det som en viktig förberedelse. Kanske helt avgörande i vissa fall.
Något som fyller mig med en känsla av övertag mot mina medtävlande.
Det är nära nu.
Adrenalinet börjar småputtra och vinnarinstinkten gör sina första utfall.
När startskottet väl smäller av är det full rusning som gäller. Adrenalinet har slutat småputtra och börjat koka – ibland farligt nära gränsen.
Det är nu det gäller att hitta rytmen. Komma in i vinnartempot där jag med lätthet kan öka frekvensen så fort mina medtävlande tenderar att gå förbi. Och sänka när jag känner att jag inte behöver gå för fullt.
Efter halva loppet kommer första indikationen.
Har jag gått ut för hårt eller kommer det här att räcka till slutet?
Det är också här, i mitten någonstans, de medtävlande brukar gå ner i tempo. Men jag låter mig inte luras. Jag vet hur det kan sluta.
Jag låter mig aldrig överraskas.
För jag ställs alltid mot ett startfält fylld med taktisk slughet.
Humörmänniskor som kommer till start antingen sömndopade eller bara konstant uppvarvade av livet.
Glädjedopade med andra ord. Men även någon gång det motsatta. Grindopade.
Sista tredjedelen kan vara en vinnande avslutning. I mitt fall brukar det oftast vara så.
En defilering med armarna utsträckta.
V-tecknet ända fram.
Kanske inte folkets jubel men väl mitt eget över att än en gång ha lyckats.
Men den sista biten kan också vara den tuffaste av prövningar. En sista avgörande kamp där de medtävlande försöker att knäcka mig på målrakan. Utpumpad och kraftlös släpar jag mig över målgång. Vissa gånger på knäna. Andra gånger på hörntänderna.
Men jag vinner alltid.
Ännu obesegrad trots cirka femhundra starter och fortfarande lika löjligt lycklig.
Varenda gång.
Nu kanske du frågar dig själv: ”Vad tusan är det han yrar om?”.
Med all rätt.
Handlar det om skidåkning? Maraton? Cykel? Skridskor? Eller kanske simning?
Inte alls.
Inte ens i närheten.
Det handlar bara om en helt normal vardag.
För en helt (nåja) normal pappa.
Fyra normala småbarn.
I en helt normal familj.

Slutsignal: Handlar om en normal dag

Den är alltid lika viktig.Starten.Betydelsen går aldrig att underskatta. Den får heller aldrig underskattas. Inte om du vill att det ska bära hela vägen.