De orden, eller en variant av dem, vill jag aldrig höra igen. Men sanningen är att jag kommer få dras med liknande intetsägande klyschharanger dag ut och dag in. Det är faktiskt en astronomiskt stor del av arbetet som sportjournalist.
Låter det deprimerande? Inte alls. För en gång varje kvartal bjussar någon av länets idrottare på ett citat som får Asta, 72, att sätta morgonkaffet i vrångstrupen och mig att klappa katten i min svarta snurrfåtölj.
Jag lever för just de guldkornen.
I Kurirens basketbilagor hade vi några utvalda frågor som vi ställde till samtliga intervjuobjekt i både LF Basket och Northland. En av frågorna var vem som skulle bli Luleå Energi Arenas första matchvinnare.
Vissa svarade att det skulle bli en laginsats, andra att de inte visste och en tredje valde någon av sina lagkamrater. Vilket är jättegulligt. Verkligen.
Men herrlagets amerikan Cliff Colimon kom med ett uppfriskande svar.
"Det blir jag", sa Colimon.
Han har visserligen inte levt upp till förväntningarna som kommer med att vara amerikansk guard i LF Basket och absolut inte vunnit några matcher åt laget.
Men det spelar ingen roll - jag stod mig en månad på den smaskiga citatmackan.
Det är av just den anledningen som jag älskar Zlatan Ibrahimovic. Det är därför jag spelar Linus Klasens Leo Messi-citat på repeat. Och det är därför jag alltid väljer "answer with arrogance" på låtsaspresskonferenserna när jag spelar NBA 2k13 på mitt Playstation.
Här kan många sporter lära av MMA och proffsboxningen. Ja, alla egentligen. I varje pratstund med journalister radar dessa fullblodsentertainers upp uttalanden som skulle kunna vara årets snackis en hel säsong i SHL.
Enligt mig gör det här MMA mycket mer intressant att följa. Stora matcher blir trippelt så spännande och deltagarna blir ännu mer peppade inför uppgiften att bokstavligt talat spöa skiten ur sin motståndare.
Tänk er att gentlemännens anfader Roger Federer skulle totalsåga ärkerivalen Rafael Nadal inför finalen i Franska Öppna. Jag hade betalt snuskiga överpriser för att bli nedflugen till grusplanerna i Paris och kika på den matchen.
Idrott för mig är underhållning från början till slut. Och där ingår show. Vissa säger att vinster är den bästa underhållningen man kan få - but I beg to differ.
Visst är det kul med ett lag som vinner. Men det är ännu roligare när varje match är en 48 timmar lång ecstasyfest komprimerad till 3x20 minuter.
En god vän brukar alltid säga till mig att den som inget offrar heller inte vinner något. Så här är min uppmaning till alla idrottare världen över: Tunnla din motståndare, ta den där sista dribblingen, smäll i en 360-dunk när du kommer ensam med korgen eller bjussa på en lobbstraff på sann Linus Omark-manér.
Och när du ändå är igång, släng ur dig något orimligt MMA-kaxigt när jag intervjuar dig efteråt. Men inte för min eller någon annan journalists skull.
Gör det för showen.