Men det är också en signal om att de snart är på ingång mot byn. Förväntansfulla med hög puls och målmedveten blick kommer de att återvända. Oftast lite snabbare än hastighetsbegränsningen.
Golfspelarna.
De som alltid har fascinerat mig.
Med Sveriges nordligaste 27-hålsbana som granne kan man dela upp året i två årstider. Den med golfspelare och den utan.
Oktober till april är det knäpptyst och kolugnt runt greenerna. Maj till september ökar trafiken med si så där 600 procent och under sju månader är det ständig aktivitet och rörelse som gäller. Regn och rusk verkar aldrig vara något hinder för att gå en runda.
Under en sommar lär man sig känna igen vissa av bilarna och den korta säsongen ska helt klart kompenseras med golf 7-24.
Intresset verkar sjukligt stort hos en del. Så stort att det i en del fall leder till något som kan liknas vid ett missbruk.
Minns den där gången när jag kom lubbandes under ett väldigt sent träningspass. Det hade börjat vända mot höst och en tjock dimma hade lagt sig över både skog och äng.
Trolskt vackert med en lite kuslig inramning. Lite East End i London 1888 fast utan Jack.
Man såg inte handen framför sig. Bara ljudet av mina asfaltsstampande Nike störde den annars lugna sensommarkvällen.
Det var då jag hörde det. Ett metalliskt svischande ljud som jag lokaliserade till någonstans mellan Hermelinens hål 6 och 8. Ett ljud som jag hört så många gånger förut, men aldrig under liknande förhållande.
Jag stannade upp och lyssnade hur han slog sig vidare i gröten. Försökte speja i riktning mot det klingande ljudet men utan framgång.
Allt jag såg var en gråtjock smet.
Så om det inte handlade om någon ny innovativ GPS-teknik så spelade han helt enkelt i blindo. Han gick på känsla och tog ut riktningen med hjälp av erfarenhet och minnesbilder.
Jag skriver han, för en kvinna skulle väl aldrig göra samma sak, eller?
Vi bläddrar framåt i almanackan till den där gråmulna decemberdagen med tolv kallgrader och knarrande skosulor. Jag och hunden tog den sedvanliga rastningsrundan när vi plötsligt fick syn på honom.
Mannen från vidderna.
Beväpnad med en klubba och tre golfbollar pulsade han fram i den knädjupa snön.
Påpälsad som självaste Tomten. Om han använde en pegg uppfattade jag aldrig. Men han slog hårt och han slog långt.
Sedan pulsade han vidare.
Det kanske låter helt normalt för den inbitne men i min värld är de ett tecken på ett intresse som gått överstyr. En urspårning.
Golf helt allena mitt i vintern. Hade en kvinna gjort samma sak?
Tveksamt.
Annars kan jag konstatera att framtiden ser ljus ut för golfsporten. I alla fall när det gäller 27-hålsbanan. För när medlemsantalet bland människorna sjunkit så har klubbledningen fått oväntad hjälp från djurvärlden.
Färsk björnspillning är sedan något år tillbaka ett stående inslag i själva upplevelsen. Och ingen blir längre förvånad om en nalle rusar förbi mitt i den avgörande putten. Har man riktigt (o)tur så kan man få uppleva hur samma hungriga nalle jagar en stackars vettskrämd älg. Det har redan hänt en gång så vad utesluter en repris?
Närvaron av björn i byn har definitivt påverkat mig i mitt förhållande till golfsporten. Från att tidigare haft tidsbrist som ursäkt för att inte testa, så har jag nu lagt till rädsla.
Dessutom tvekar jag på grund av risken för att bli beroende.
"Provar du så är du fast" sade någon åt mig för länge sedan. Orden fortsätter att eka i min skalle och närheten till golfbanan skrämmer.
Är jag i riskgruppen för att bli den ensamme golfaren i Londondimman eller den snöpulsande tomten i decemberkylan?
Tveksamt.
Fast jag vågar aldrig säga aldrig.
Jag är ju ingen kvinna.