Det var mina första dagar på en sportredaktion.
Som glad amatör klev jag nyfiket in i tidningshuset, redo för nya utmaningar.
Trots min ringa erfarenhet såg jag ändå fram emot att få bevaka den elitverksamhet som fanns på orten.
Visst fick jag också det, men ett av de första uppdragen var väldigt långt från strålkastarljuset.
Efter ett läsartips skickades jag ut på fältet, för att skriva om "invandrarhockey".
Jaha, tänkte jag.
Vad är nu detta?
Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av uppdraget.
Än mindre vad jag skulle ställa för frågor. Ja, jag visste inte ens vem jag skulle träffa, i vilken ålder de var och om de överhuvudtaget kunde svenska.
Ingen gav upp
Men jobbet blev minnesvärt. Det är faktiskt fortfarande ett av de allra roligaste jag gjort.
När jag och min fotograferande kollega kom till ishallen förstod vi nämligen genast vad det handlade om.
En skara barn i tioårsåldern, samtliga mer eller mindre nyanlända till landet, tog sina första stapplande skär i rinken. För många av dem var det förmodligen första gången i livet de såg is.
Passet pågick en dryg timme.
Samtidigt som vissa av dem knappt hann släppa greppet om sargkanten innan de föll, visade några en skaplig potential och åkte en bra bit utan vurpor.
De flesta hade dock bekymmer att hålla sig på benen.
Men trots det gav i-n-g-e-n av de säkert närmare 30 barnen upp. De reste sig gång på gång som om inget hade hänt och fortsatte sin isfärd mot vad de antagligen redan visste skulle bli ytterligare ett fall.
Men trots att vurporna var många och att flera av barnen på grund av språket knappt kunde kommunicera med varandra hade de en sak gemensamt.
Glädjen.
De var flyktingbarn från olika delar av världen och kanske var det första gången på länge de kunde koppla av ordentligt.
Dessutom fick de pröva en idrott de kanske inte ens hört talas om, en sysselsättning de snabbt kom att gilla.
Svårfångade citat
Intervjuerna var dock svårare att göra. Inte på grund av att ingen ville ställa upp.
Tvärtom.
När vi klev in i ishallen omsvärmades vi genast av ett antal linslöss, som mer än gärna ställde upp på bild, liggandes, sittandes eller stapplandes på isen. Alla med ett mycket brett leende på läpparna.
Det svåra för mig var att få ihop användbara citat. Ett fåtal av dem kunde några ord på svenska, så till slut blev det en artikel. Men den största tiden av intervjuerna sken de bara som solar utan att säga något.
Än idag är kämparna på "invandrarhockeyn" de mest positiva människor jag mött som journalist. Det lustiga är kanske att dessa, de allra lyckligaste, också är de som befunnit sig överlägset längst från rampljuset. I princip så långt från elitseriespel, världsmästerskap och olympiska spel man kan komma.
Alltid något att anamma
Jag brukar fundera på vad en attityd som flyktingbarnens skulle betyda för en idrottare som talangmässigt är på världsnivå. Kan inte tro annat än att det skulle bli en fullständigt oslagbar kombination.
Kanske är det alltså något att anamma för den som är än mer lyckligt lottad idrottsligt. Den som kan leva på sitt idrottande och får chansen att tävla på idrottsvärldens finaste arenor.
Den som redan håller elitklass och kan se fram emot VM och OS – inte bara drömma om det.