Jag sitter här på redaktionen och funderar över vad min allra första slutsignal ska handla om. Det var inte många dagar sedan som jag började titulera mig som sportjournalist. Sportjournalist? Inte trodde jag att jag skulle skriva om sport. I min värld har det mer kretsat kring att utföra sporten själv. När jag var yngre ville jag bli tennisproffs och jag ägnade varje ledig timme efter skolan på tennisbanan och tränade på att placera den hårdaste serven. Vilket jag också gjorde. Varje gång... Att jag är en tävlingsmänniska – och singelspelare – är det inte många i min närhet som missat. Så att inte vara en nörd på sport känns som det gör för Bambi på hal is, eller som ett vilset bi som försöker pollinera ett grästrå.
Så vitt jag minns var jag faktiskt inte speciellt intresserad av journalistik överhuvudtaget när jag var yngre. Det har liksom växt fram med tiden. Men hur blir man en vass sportjournalist utan att vara en nörd? Ja, säg det. Att känna sig en aning bortkommen och att inte riktigt ha koll på läget kan för många vara en skrämmande tanke. Men jag älskar´t. Känslan av att inte helt veta vad man håller på med. Så jag antar att jag är ganska lik både Bambi och det lilla biet – jag dras till nya okända marker som breder ut sig framför mina fötter och som väntar på att jag ska upptäcka dom.
Utmaning. Variation. Kreativitet. För mig beskriver dessa tre ord precis hur jag upplever yrket som sportjournalist just nu. Jag har under flera veckors tid gått och grubblat över hur jag på bästa sätt ska ta mig an denna uppgift. Jag minns hur jag har tänkt att en typisk journalist som arbetar med sport är. En nörd. En nörd som helt enkelt kan allt om tränare, spelare och deras tidigare prestationer, skador, regler, vem som vann vad och så vidare. För mig är denna värld okänd. Som jag nämnde tidigare har och är jag mest intresserad av att utföra sporten själv och har egentligen inte haft en tanke på att skriva om det. Men nu sitter jag här. På redaktionen. Med en förväntansfull och positiv känsla över att dessa veckor kommer bli fantastiska.
Min pappa är det som jag definierar som en typisk sportnörd. Han missar inte en enda match när det är fotbolls, skid, friidrotts-VM. Ja, han missar faktiskt inte något som överhuvudtaget har med sport att göra. Han sitter där framför tv:n på samma plats som han har gjort i tio år (det kan man ganska enkelt utläsa på det nästan ihåliga sätet) och bunkrar upp med öl. "Nu är det värsta matchen, tjejer!" brukade det låta nästan varje kväll. Jag har under min uppväxt i Trollhättan varit förundrad över hur man kan tillbringa timme efter timme i soffan och titta på en fotbollsmatch där var och varannan spelare filmar. Men nu förstår jag. Det pirret som finns i magen innan en ödesmatch, snacket innan och spänningen som inträffar i sista halvlek.
En soffdyrkare eller en sportnörd på riktigt? Det är frågan. Min pappa har lyckats bli en nörd genom att nöta på soffan hemma i vardagsrummet. Och jag kommer att bli det automatiskt. Med glädje.