Slutsignal: En vänskap som höll i ur och skur

Läste med nöje min kollega Stellan Mäkis Slutsignal förra lördagen, då han berättade om sin löparkompis Bamse, som blivit både rymmare och kriminell på gamla dar. Jag tänker nu haka på hundspåret och berätta lite om saknaden av min löparkomp....Förlåt, min motions- och promenadkompis i skogar och längs vägar i över sexton år. Det var i höstas, den 17 september, som familjens kära norrbottensspets Viktor, allas vår Vicke, blev änglahund. Han somnade under värdiga och fina former på Djursjukhuset i Gammelstad, efter att under 16 år och 3 månader varit världens friskaste vovve. Till slut blev han ändå upphunnen av sin ovanligt höga hundålder. Helt plötsligt drabbades han av något, och började få problem att röra sig, och till och med gå in i väggar i huset. Då tvingades vi snabbt ta det tunga beslut som alla hundägare förr eller senare ställs inför. Ett hundliv kan vara långt, som i Vickes fall, men ändå alldeles för kort. Nu, sju månader senare är saknaden fortfarande stor, och det är ensamt på promenaderna, och även i TV-soffan, där tuffe Viktor under alla år tog för sig av all sin charm. Välmående sträckte han ut sig i soffan både hemma i Rosvik och i stugan i Vilhelmina-fjällen. Sånt glömmer aldrig en Norrbottensspets
Viktor var en gudomlig familjehund, en god jakthund och inte minst en trofast vän i alla lägen. Än i dag finns han kvar hos oss på något sätt, och ibland glömmer vi bort att han slutat sina dagar, och bara väntar oss han ska stå där i hallen och vifta på svansen när vi kommer ner från sovrummet på morgonen. Saknaden är stor och bilderna dyker upp gång på gång. Jag minns Vickes förundran och besvikelse när han skällt fast sin första stortjädertupp i toppen på en hög gran uppe på Hidberget och när jag, sannolikt alltför upphetsad av ansmygningen och drygt tvåårige Viktors suveräna jobb som trädskällare, bommade skottet som skulle ge honom lön för mödan. Sånt glömmer aldrig en Norrbottens-spets. Men den lycka både han och jag upplevde hösten efteråt när han åter skällde fast en tjäder i en tall på Rosviksmarken, och jag höll stadigare i bössan, var förstås plåster på såren. Jag ser ännu hur Vicke ivrigt kalasar på tjäderklon som han jobbat så hårt och fint för. Lämnade TV-soffan för snöstorm
Det var underbart att vara med Viktor i skogen. Att sätta på stekpannan på elden och sträcka ut sig för en stunds vila. Då tog det inte länge, förrän också Viktor avbröt sina sökrundor och kom och slängde sig ner mellan mina ben. En plats han stortrivdes på under hela sitt liv. Naturligtvis gillade han också fläskbitarna som fräste i pannan, och som vi delade broderligt. Min hustru, som från började inte ville ha hund, blev snabbt Viktors stora supporter, och på senare år kom också barnbarnen in i Viktors liv. De tog Vicke hand om på ett suveränt sätt. Han närmade sig barnen försiktigt och tålde alla hårda tag utan knot. I dag saknar jag inte bara Viktor, utan också jaktturerna, som naturligtvis blev färre och färre i takt med hans stigande ålder. Men promenaderna krävde han, in i det sista, och de drog också upp mig från TV-soffan, oavsett om det var snöstorm, hagel eller ösregn ute. När Vicke spände blicken i mig på kvällskvisten fanns ingen återvändo. Då var det bara UT, UT som gällde. Det var bra och viktigt för mig, och visst tror jag på alla som hävdar att hundägande ger både hälsa och kondition. Nu kanske också tiden är mogen. Mogen för en ny hund i huset. Men att hitta någon som Vicke, det
blir nog bara en dröm.