Slutsignal: En oväntat stark comeback

Någon gång i början av mellanstadiet öppnade jag dörrarna till Furuparksskolans idrottssal. Det var något jag hade gjort många gånger förr - men nu var det annorlunda. Jag hade begett mig dit flera timmar efter att den högljudda klockan berättat att skoldagen var slut. När jag öppnade den stora tunga dörren till killarnas omklädningsrum var jag bara minuter från min första basketträning. Inne i hallen fick det som blev Hökens pojkar -82 nöta lay ups och lära sig att skjuta på en yta som jag då uppfattade som en stor gympasal (och har i dag visat sig vara ett litet rum med två korgar på väggarna). Några träningar, mycket basketsnack och ett par blåvita Nike Air senare var jag fast. Full koll på NBA
Precis som stora delar av min umgängeskrets blev det många basketträningar på schemat de kommande åren. Under sex år fick laget vara med om resor till Finland, SM-turneringar i södra Sverige och guldmedaljer på hemmaplan. Själv var jag aldrig någon stor stjärna men var alltid belåten över att komma in från bänken, plocka ner returer och slita i defence. Var Dennis Rodman nöjd i den rollen så var jag också det. Medan några Höken-polare gick vidare till BG, spel i ettan eller till och med basketligan nådde jag aldrig längre än till division II. Men jag har alltid älskat sporten lika mycket som de andra. När farsan kom hem med frälsningen som stavades Canal plus var många helger räddade. Upprepade klubbyten
Under många år hade jag full koll på den amerikanska proffsligan och spelade in alla matcher som jag inte hade möjlighet att se live på TV. Eftersom matcherna oftast gick på fredagnätter vid 01-tiden orkade jag se en quarter - för att sedan börja lördagen med att bevittna avslutningen, som spelats in på VHS. Men sedan slutade betalkanalerna sända NBA och min egen karriär började sakta dala. Jag bytte Höken mot Brooklyn, Brooklyn mot Råneå, Råneå mot Vråken och Vråken mot Gladan. Och på andra sidan Atlanten kunde spelarna byta klubbar - utan att jag hade någon aning om det. För tre år sedan gjorde jag min sista hela säsong. Ringrostig återkomst
Men någonting hände - en totalt oväntad comeback - och jag kände mig starkare än någonsin. Tidigare hade vi tilldelats de sämsta och senaste baskettiderna, men nu var det ändring på det. Med de nya perfekta förutsättningar var jag tillbaka. Men åren som gått hade inte gjort mig väl. Jag var ringrostig och kände att det var som en helt ny sport. Trepoängslinjen kändes längre bort från korgen, spelsystemen var annorlunda och jag hade svårt för att hitta spelarna på planen. Det kändes dock lika roligt som tidigare och även om jag inte var lika ung och pigg som förr var jag fast beslutsam om att satsa på basket igen. I morgon kväll är det dags för en ny basketmatch och då har jag gjort ett tiotal den här säsongen. Och lita på att jag är taggad. Jag ska göra allt. Allt för att hålla mig vaken - och orka mig igenom en kväll i TV-soffan för ännu en NBA-omgång.