På morgonen kan det vara stubbigt, sen en hel krans när det är dags för kvällsmjödet.
Det bara rinner ner för vikingaskägget, förorenar och äcklar.
Usch, säger de.
Ni vet inte hur bra ni har det, säger jag.
Här sitter man med sin kaffekopp. Dricker som besatt.
Anledningen - jag hörde en gång att kaffe skulle öka på skäggväxten.
Det var inte förrän du drack kaffe som du kunde kallas man. Du måste vara en man för att ha skägg. Så lät det.
Min ambition har lett till ett totalt onödigt beroende - men det hade det varit värt om det låg den minsta lilla sanning i att kaffe föder ansiktshår.
Min kollega Anders Appelgren låter det bara växa fritt. Han kallar det galenskägg.
Ett galenskägg - det är precis vad jag skulle vilja ha.
Då skulle jag kunna skita i att klippa den regnskog som växer på pallet, spara den förmögenhet jag lägger på att friseras.
Bara låta det gå ihop i en mäktig symbios med galenskapen runt käken. Kanske skaffa en skön liten gubbkeps och bära flanellskjorta.
Det är drömmen.
Så nu, när det är slutspelstider, är det lite extra jobbigt att vara så blottad i ansiktet.
Vart man än vänder sig ser man någon skäggig hockeyspelare. Ja, så mycket hockey blir det just nu på jobbet.
Dessutom är nog till och med juniorerna i Luleå bättre i skäggkampen än vad jag är. Titta på den stora bilden här intill. Den där moppefjunet är ungefär vad jag kan skryta med.
Försöker jag mig på skägg, då blir jag bara tussig. Små öar av hår som inte är till gagn för någon.
Och naturligtvis har det också med redaktionens slutspelsskägg att göra. Så länge LF, Northland och Luleå Hockey är kvar i jakten på SM-guld får inte Gillette mina slantar.
Ändå är det inga Emil Kåbergs som jobbar här, det kan jag lova.
Men när praktikanterna Daniel Engberg eller Jesper Sandberg rakar sig en morgon kan de, med stor övertygelse, ändå veta att de inte kommer att vara de största kalhyggena på Robertsviksgatan den eftermiddagen.
Inte blev det bättre när Cmore bestämde sig för att exponera min mustasch i drygt två minuter efter semifinal 1 i Karlstad.
Jag överöstes med sms. Och det handlade inte om min oproportionerligt stora prilla.
Så nu sitter jag här. Med min mustasch och dricker automatkaffe i hopp om att tangorabatten en dag blir en Burt Reynolds-buske.
Och den här krönikan, det är något man måste gå igenom som hårlös journalist.
Det menar kollega Appelgren, han som har bra skägg.
Hans andra krönika i tidningen handlade om just det här ämnet. Se bara på bilden nedan hur det gått för honom.
Men å andra sidan, om jag ska hitta något positivt:
Kollega Johan Wikén tröstade mig häromdagen med att "Killar tycker det är snyggt med mustasch, det gör inte tjejer".
Det kan han ha rätt i. Och det är väl lugnande, på sitt sätt.
Min sambo gillar nog ändå den mer kalare versionen.