På hemmaplan: Minns bara att guldmedaljen gick till Kanada
dåliga väderförhållanden för herrarna och uppskjutna alpina tävlingar för både damerna och herrarna under den inledande OS-helgen satt jag natten mot måndag och hoppades på Sveriges första medalj i de olympiska spelen
i Vancouver. Det var dags för puckelpist och det var dags för Jesper Björnlund från Jukkasjärvi att göra sitt andra OS. För fyra år sedan skrällde han och kom på en femte plats. Den här gången var han en av favoriterna. Kvalet inleddes 23.30 och att ta sig genom det
vaken var inga problem. Det var där med finalen. Efter kvalet stängde jag av TV:n, släckte ner i vardagsrummet och satte alarmet på 02.30. Vaknade så där varm som man bara kan bli av att ha sovit
i en skinnsoffa med en ullpläd över sig. Dåsig i huvudet. Mer koncentrerad på att hålla sig vaken än att hänga med i själva tävlingen. För det där med att hålla sig vaken fick en ny innebörd för mig. Trodde jag var "starkare". Klarade det knappt trots att jag satt upp i soffan istället för att ligga ner. Åt en kaka, drack lite vatten. Loggade in på Facebook. Kollade mailen. Ingenting hade så klart hänt sedan sist jag loggade in två timmar tidigare. Och jag väntade och väntade och väntade på att Jesper Björnlund skulle starta. Någon gång kring Patrick Deneens fall blev jag lite piggare. Klockan stod på 02.55. Drack några klunkar vatten, tänkte att det väl inte kan vara så många åkare kvar nu innan Björnlund ska kasta sig ner i backen. Hade liksom förvillat mig i startordningen. 03.05 var det så dags. Åket var över på drygt 25 sekunder. Poängen blev 25,10 och det stod direkt klart att det inte skulle bli någon olympisk medalj. Det blev en åttondeplats. En kvart senare var finalen över och jag minns bara att guldmedaljen gick till en kanadensare. "Det fattades en del för Björnlund", "Lite för långsamt i åkningen, fick inte till hoppen som i kvalet", lät det från kommentatorernas håll. Marginalerna är små och Jesper Björnlund räckte inte till den här gången. Och själv satt jag där ensam i soffan och klockan var halv fyra på morgonen. Hade det blivit medalj hade jag nog haft en annan åsikt, men nu blev det ju som det blev. Därför är jag så himla glad över att allt jag ser fram emot den här OS-veckan går på bra sändningstider. Skidor i olika former, med eller utan gevär, utför eller slättför. Inte en enda gång går starten efter midnatt. Som Charlotte Kallas medalj igår. Så mycket roligare när huvudet är med. Charlotte Kalla tog den första svenska medaljen i Vancouver. "Helt crazy", sa hon efteråt. Ja, men nu kör vi! Det här bådar gott inför resten av OS. Jag hade inte väntat mig stordåd av Patrik Järbyn i herrarnas störtlopp. Men visst hoppades jag ändå på en skräll när han gick ut med startnummer ett. Det slutade med en 29:e plats.
Så jobbar vi med nyheter