Ett OS för mig innebär att nästan allting annat stannar, skjuts ut i periferin och förläggs i en två veckor lång glömska.
Bjuder på mycket
Som obotlig sportfåne är de olympiska spelen en enorm höjdpunkt.
Framför allt är det variationen som gör nöjet så mycket större än vid andra tävlingar och mästerskap.
Och variationen finns på flera plan.
l Mellan olika idrotter.
Det är allt från fotboll och friidrott, som flitigt visas i tv också annan tid, till mindre grenar som lerduveskytte, kanotslalom och modern femkamp. Grenar som endast visas vid OS.
l Mellan vinster och förluster.
Den som följer ett OS kastas runt mellan glädje och förtvivlan. Men oavsett vilket resultat som nyss fallit, finns nästa svenska medaljchans inte alltför långt borta.
l Mellan världens största stjärnor och mininationernas blåbär.
Visst kommer man alltid att minnas prestationerna av storheter som amerikanske sprintern Michael Johnson, ryske brottaren Alexander Karelin och ukrainske stavhopparen Sergej Bubka.
Väldigt långt efter
Men fastetsat i minnet finns till exempel också simmaren Eric Moussambani, Ekvatorialguinea, som kämpade sig i mål på 100 meter frisim i Sydney-OS på tiden 1:52,72.
Det är långsammare än världsrekordet på 200 meter och mer än dubbelt så lång tid som Moussambanis motståndare hade på sträckan. De sista metrarna hade han problem att överhuvudtaget ta sig framåt.
Innan spelen hade kämpen aldrig ens sett en 50 meter lång swimmingpool.
”De sista 15 metrarna var svåra. Före det här loppet hade jag aldrig simmat ett 100-meterslopp. Jag vill tacka publiken som hjälpte fram mig, för jag hade aldrig tidigare gjort det här i mitt liv”, sa Moussambani efteråt.
Tio blågula medaljer
Det är den variationen som gör att jag aldrig blir less.
De minnesvärda ögonblicken avlöser varandra och utgör tillsammans med spänningen och medaljerna en oslagbar kombination.
På tal om medaljer så tror jag det blir ett par sådana i friidrott för Sverige och ett par i simning känns rimligt i årets OS, samt förhoppningsvis också till länsessen Sofia Mattsson och Ida-Theres Nerell i brottningen.
Totalt tror jag Sverige landar på tio medaljer.
Tyvärr får jag ånyo se dem bärgas från TV-soffan, men min förhoppning är att kunna vara på plats vid nästa spel.
Det i London 2012.