Ämnet för nyårskrönikan var spikat, texten låg liksom bara och väntade på att rinna ut. Den skulle handla om OS, det största idrottsevenemanget som jag någonsin har bevakat. Jag skulle skriva om bussåkande, konstigt hotellrum, bragdprestationer och kampen mot tidszonerna.
Men det kom något i vägen.
Linus Omark.
Jag har alltid gillat Linus Omark. Hans raka sätt att hantera världen. Inställningen att det är han mot alla andra. Och spelet.
Spelet.
När det här läses är det ett par veckor sedan han debuterade och satte den magiska straffen mot Tampa Bay (givetvis skulle han göra debuten mot Johan Harjus Tampa, det var liksom självklart).
Det man ska komma ihåg är att Omark i ett av matchens första byten sjabblade bort pucken och såg till att Edmonton blev straffat med ett baklängesmål.
En vanlig person hade nog i det läget känt sig lite knäckt. Att göra ett sådant misstag när man precis, efter många om och men, fått chansen att göra den efterlängtade NHL-debuten.
Inte Linus Omark.
I hans huvud tror jag tankarna gick så här "skit samma, det var inte mitt fel, jag är ändå bäst". En märkligt skön inställning.
Det är den inställningen som får honom att våga göra saker som ingen annan vågar.
Som att snurra runt 360 grader
i full fart, på väg mot sin första straff
i NHL-karriären.
Naturligtvis slutade straffen med succé, det vet ni redan.
Efterspelet var bland det mest patetiska jag varit med om. Flera NHL-stjärnor, däribland Mattias Öhlund, dundrade om "förnedring" och "respektlöst".
Hade det skett i jantelagens högborg, Sverige, hade jag i alla fall förstått varför diskussionen uppkommit.
Men i Nordamerika!?
Hockey går ut på att göra mål och att underhålla publiken. Linus Omark gjorde båda delarna.
Nu var det ju tur att kritiken riktades mot just Linus Omark.
För han kommer inte att bry sig.
Han kommer fortsätta tycka att han är bäst.
Han kommer fortsätta göra mål.
Och underhålla.