Jag älskar en bra historia och den här historien kan knappast bli mer rörande.
Ja, kanske om Daniel Richardsson hade tagit guld. Men det spelar ingen roll nu.
I sin allra svåraste säsong kommer hans största triumf. Det kan inte varit många som satt oberörda inför hans makalösa bragd.
Jag gjorde det inte i alla fall – jag ville bara ge honom en redig björnkram.
I somras var han med om en svår bilolycka. Richardsson blev påkörd – skadade korsbandet, ytterledbandet och lårmuskeln. Men än värre – en nära vän till honom omkom tragiskt i olyckan.
Resan från den dagen till fredagen den 14 februari har varit en svår kamp för svenska landslagets gentleman. Efter loppet pratade han om hur svårt det varit för honom att hantera vad som har hänt. Första månaden kunde han inte sova någonting, han beskyllde sig själv för vad som hände. Han kunde inte ens beskriva hur tungt det hade varit – men att skidåkningen hade varit räddningen i det hela.
Och de kroppsliga skadorna såg ut att hindra honom från världstoppen i skidor.
Nu står han där på det lägsta steget på pallen, tillsammans med två andra som testats hårt av skador inför OS.
Ingen av dem har dock har varit i närheten av de kval som Daniel Richardsson lidit för att ta sig dit han är i dag. Både fysiskt och psykiskt.
Det är en bragd utan dess like – det är en ofattbar historia.
För mig är han vinnaren, oavsett vem som stod på det högsta steget på pallen. Att vinna över Dario Cologna känns snart helt omöjligt.
Men Daniel Richardsson vann över sig själv. Det är sånt som starka människor gör, sånt vinnare gör.
Det här OS:et har gett oss fantastiska historier så här långt, nästan alla med lyckliga slut. Sagan och Richardsson toppar allt.
Det enda som fattas nu är att Anders Södergren tar guld på femmilen – då kommer Sotji att vara oslagbart ur längdskidsynpunkt.
Då har allt – Jönssons udda nog välförtjänta medalj, Kallas styrkebesked och Hellners revansch – fallit på plats.