Missförstå inte. Att välja döden över livet betonar han är verkligen inget han ser som en utväg. Däremot en konsekvens av det kapitalistiska systemet och kanske inte minst en avart av samtidens gigekonomi. Det vill säga människor som är utelämnade till att erbjuda sina erfarenheter och sin arbetsförmåga till tillfälliga arbetsgivare, ofta till mycket låga ersättningar baserade på provision. Och i detta sammanhang inte att förglömma alla kulturarbetare med enskilda firmor.
En skör och ytterst utsatt position i livet, låter Mattias Alkberg, ljuda genom diktsamlingen "Med rätt att dö". En erfarenhet som konstnär han betonar att han delar med många andra.
– Jag fick ett konstnärstipendium på 10 år, men de pengarna har ätits upp av annat. Samtidigt gav det energi till att kliva upp varje morgon, skicka iväg yngste sonen till skolan, skriva, äta lunch, fortsätta att skriva. Ja, stipendiet gav mig struktur – att verkligen bevisa för mig och världen att jag är poet. En konstnär.
Efter sju diktsamlingar borde Mattias Alkberg inte tveka. Han är en av de samtida poeterna, förutom den musikaliska produktionen, har han genom åren varit extremt produktivt.
– Jag vet inte ärligt i min kreativa process om det ska bli en poesibok eller en låttext. Det var musik jag ville syssla med som ung, men....
Ja, orden, liksom musiken och rytmen förefaller vara intimt sammanknippade i Mattias Alkbergs konstnärskap. Han debuterade 1992 med diktsamlingen "Separerade Ägg" på förlaget Wahlström& Widstrand. Nu låter han kaoset i tillvaron ta plats. Eller är det en återkommande tanke, sinnestillstånd i Alkbergs kreativa process?
I samlingsvolymen "Vart ska vi det vet jag när vi är framme – samlade dikter 1992– 2012" finns dikten "REPRIS" återgiven;
"Jag vaknade jag kunde
tänka
igen
Vad tänkte jag jag tänkte
att det finns inget
att jag aldrig tar slut"
Kanske är det ett återkommande tema i Mattias Alkbergs konstnärskap – det repetitiva anslaget om en tillvaro präglad av existentiella utmaningar.
Själv beskriver han det som att det är första gången han verkligen låter klassperspektivet ta plats i sin poesi.
–Bandet Bear Quartet fick stämpeln som politiska. Det vet jag inte om vi var, snarare riktade vi frustration och ilska åt alla möjliga håll, menar han.
Diktsamlingen "Med rätt att dö" är dock medvetet politiskt, även om Mattias Alkberg stundom duckar för budskapet.
Ord är ord, menar han. Samtidigt som tröttheten, åldrandet, politiken och prekariatets ensamhet ges gestaltning i den nya diktsamlingen.
– Bara för att ta exempel. Jag hatar ketchup. Men jag kan också hata det politiska system. Ordet hata har så många meningar för olika människor. Därför. Kan vi någonsin förstå varandra? Kanske är det därför jag älskar det svenska språket. Det skapar utmaningar – inte minst att ett ord kan ha många betydelser. Att påstå att svenskan är torftig är fel. Snarare är det svenska språket en ordskatt att utforska.
Efter tiden med Bear Quartet är också de engelska låttexterna ett minne blott i den egna musikproduktionen.
– Det var inte ett ställningstagande. Jag hittade bara hem i det svenska språket. Och jag vet att många tror att jag inte bryr mig om form. Det gör jag, faktiskt, väldigt mycket.
Inte minst är han nöjd över diktsamlingens utformning, även om han beskriver själva utgivningen av boken som att den nu är allas egendom där alla läsarter välkomnas.
– Nu är det upp till andra. Orden som tidigare stått mig närmast är inte del av mig längre. Jag är mycket nöjd med att diktsamlingen "Med rätt att dö" liknar en Bibel eller psalmbok. Det var den känslan jag eftersträvade, säger Mattias Alkberg.