Förväntansfull.
Rastlös.
Uppspelt.
Det var högst ovanliga känslor som bubblade inom mig inför debuten. Märkligt kan jag själv tycka.
För med magsjuka barn, pågående byggprojekt, bristfällig sömn och ett ständigt pusslande med vardag och familjeliv så borde jag rimligtvis fokusera tankekraften på något helt annat än en 23-årig hockeyspelare från Övertorneå.
Lägg därtill en oborstad 13-årig hanhund som fått hormonrusning och börjat yla efter tikar dagarna
i ända. Det fanns med andra ord mental påfrestning så att det både räcker och blir över.
Men magkänslan sa att det var något speciellt på gång.
Utan varken de rätta TV-kanalerna eller möjlighet att sitta vaken på nätterna så var det till tidningarnas hemsidor jag sökte mig för att få känslan bekräftad.
Jag skrattade till av rubrikerna som mötte mig. "Omark debuterade - med ny klassiker", "Omark glänste i debuten" "Dubbla shownummer av Omark i debuten". Det talades om monsterstraff och drömmål och bilderna från straffläggningen mellan Edmonton och Tampa bekräftade de stora rubrikerna.
Det är väldigt sällan det händer men jag kan ärligt och uppriktigt erkänna att den här gången rös jag.
Att se Linus Omark trampa upp fart, snurra 360 grader, skottfinta med ett slag i isen och sedan avgöra matchen med ett skott mellan benskydden på Tampas Dan Ellis var bästa tänkbara hockeygodis.
Precis den hockeyunderhållning jag efterlyser. Det oväntade. Det som ingen annan har gjort förut. Det som får taket att lyfta i arenor som Rexall Place.
Och det är därför jag sedan straffläggningen har långt framskridna planer på att utöka kanalutbudet i familjens 28 tums tjock-TV.
Förutsättningarna har förbättrats - avsevärt.
Ungarna är friska och byggprojektet är klart och hunden kan man väl i värsta fall kastrera.
Så nu är det upp till Linus Omark att han inte viker från traditionen.
Att bjuda på hockeygodis och det oväntade.