Fredagen den 22 maj 1998.
Pajalaborna sluter upp i Sporthallen för att hylla VM-hjälten Johan Tornberg som avgjorde finalen mot Finland.
Tornberg anlände till festen i guldstol ståendes på grannens Mercedes. Senare framförde farfar Gunnar Tornberg nationalsången och kommunalrådet berättade att de den namnlösa vägen upp till idrottsplatsen ska döpas till Johan Tornbergs väg.
– Jag fick ett enormt mottagande hemma i Pajala. Det går inte att beskriva. Det kändes konstigt att sitta där på ett biltak och folket i byn bildade en parad. Det var så härligt. Jag fick en väg uppkallad efter mig som går till ishallen. Jag är så tacksam och glad för det, berättar Tornberg i Niklas Holmgrens podd.
Men det var inte självklart att han skulle haft en plats i landslaget.
– Vi åkte ut tidigt och jag fick hoppa på landslaget i första uttagningen 1998 och fick vara med hela vägen. Jag blev uttagen i Globenkorridoren. Kent Forsberg kom fram till mig att sa att han kommer ta med en reserv och det stod mellan mig och Jan Mertzig. Och jag kom med.
Tornberg minns målet som gav guldet.
– Jag kom in på ett byte och åkte över rödlinjen mot blålinjen. Då kom pucken upp mot mig och det enda jag tänker på är att träffa mål. Jag känner att jag får till en bra träff med bra vinkel. Sedan blir jag helt chockad. Det går in. Jag får knappt upp armarna och fattar ingenting.
Än i dag har han inte kollat tillbaka på matchen.
– Jag tror inte jag vågar. Jag har den inspelad på VHS men lämnade in den i våras så nu har jag den på DVD i alla fall.