Liv: "Det var inte direkt vackert"
Före: Orolig, spänd och framförallt puckrädd. Efter: Nöjd, förstående och otroligt trött.Att vara ishockeymålvakt innebär att vara på alerten.
Foto:
"Berra" fixade fram prylarna, men en sak fattades - suspensoaren. Jag gick vidare till omklädningsrummet där elitmålvakterna höll till. "Är det någon som har en suspensoar", frågade jag. Alla skakade på huvudet och Luleå Hockey-målvakten Gusten Törnqvist sa: - Du får ta en utespelar-susp. Det är lungt, Mattias Modig (andramålvakt i Luleå Hockey) spelade med sån fram till förra året. Jag var redan orolig för den där hårda svarta trissan och nu skulle jag stå i mål med en liten plastbit framför min käraste och ömtåligaste ägodel. "Shit, hur ska det här gå", tänkte jag för mig själv. Linköpingsmålvakten Daniel "Hento" Henriksson verkade se att jag var orolig och försökte lugna ner mig. - Det är ju bara ett träningspass, sa "Hento". Bara ett träningspass, varför skulle det spela någon roll. Olyckor kan ingen styra över, men jag försökte se cool ut och hålla god min. Sedan var det dags att ta på sig utrustningen. Färjestads Jonas Gustavsson var min bänkgranne och undervisade. Det var en hel vetenskap att ta på sig skydden. Jag höll säkert på i 40 minuter innan allt satt på sin plats. Svetten rann och bara att klä på sig var jobbigt nog. "Vad gör jag om jag behöver gå på toa", frågade jag. - Du får hålla dig, sa "Hento". Det var ett otippat svar. Nu var det dags att gå på is. Iklädd Stefan Livs nya utrustning kände jag mig som en kung. Jag sa till Liv att det var smart att låta mig mjuka upp hans nya "kit". Liv bara flinade och sa: - Det var många år sedan vi behövde mjuka upp grejerna. Numera behövs inte det, sa han och rättade till min utrustning en sista gång. Träffad tre gånger
Dags att köra igång, senast jag stod på ett par skridskor var för ett par år sedan. Senast jag stod i mål var någon gång i tonåren på uterinken i Kallax och då var det inte Per Ledin som sköt med puck. Då var det bästa polaren Johan Grimståhl som sköt med en tennisboll - och det gjorde ont nog. Jag åkte några uppvärmingsvarv runt isen och det kändes inte så längesedan. Åkningen satt, men det hade jag inte varit orolig för. Efter en stund tog jag paus intill sargen och pratade med några J20-spelare som skulle agera skyttar på passet. Helt plötsligt fick jag en puck på foten, några sekunder senare kom en till. Jag tittade över axeln, men ingen var där. Några sekunder senare kom en tredje puck - den här gången stod Per Ledin längre bort. Jag skrattade och Ledin greppade snabbt en Rögle-målvakt och började småprata och se oskyldig ut. Retstickan Ledin var igång och hade hittat sin måltavla - tre gånger om. Instruktören Fredrik Mikko blåste igång träningen. Vi skulle träna förflyttningar och jag åkte fram till mina personliga instruktörer Daniel Henriksson och Stefan Liv. De visade mig lite grunder så jag inte skulle göra bort mig helt. Liv gav mig ett tips innan. Granqvist filmade
- Vad du än gör. Försök aldrig stå med ryggen mot pucken för då kan det göra riktigt ont, sa han. Jag fick inte rädda med ryggen och dessutom skulle jag vakta min käraste ägodel. När jag skulle kliva in i buren för första gången märkte jag att jag glömt mitt halsskydd. Luleåmålvakten Gusten Törnqvist försäkrade mig om att det inte gjorde något - för att den skyddar ändå inte mot puckar. Nu var det helt plötsligt tre saker som oroade, men jag klev ändå in i målet. Som uppvärmning fick jag rädda skott från "skvättarna", det vill säga juniorerna. Sidledsförflyttningarna var kanske inte de vassaste men på någon sätt lyckade jag ta ett par puckar. Erik Granqvist, tidigare målvakt i Luleå Hockey och instruktör på lägret, filmade och mötte mig med ett leende. Lösa skott
"Var det så roligt", frågade jag. - Nej, det såg bra ut, tyckte Granqvist och skrattade. Nu var det dags för eldprovet. In i målet och mota skott från det färska NHL-proffset Per Ledin. Jag hade märkt att utrustningen skyddade bra - men ändå var det med viss obehagskänsla som jag klev ut för att rädda första skottet. Ledins skott var hårt och träffade mig mitt på armbågen. Jag hoppade upp och uppträdde som inget hade hänt trots att det pulserade i min armbåge. Ledin förnedrade mig totalt - han visade klass på den stackars reportern från Norrbottens-Kuriren. Träningen fortsatte och jag bet ihop. I slutet av träningen var det dags för nästa prov. Skyttarna samlade ihop sig för ormen, som innebär att utespelarna åker i en jämn ström och skjuter mot en stackars målvakt - som i det här fallet var jag. Rädslan var där, men jag blev överraskad. Juniorerna kunde ju knappt skjuta och puckarna flög lite härs och tvärs. Visst fick jag släppa in ett par skott, men det är nästan bara räddningarna man minns. "Old school"
Till slut tog orken slut och passet var över. Vätskebalansen i kroppen var garanterat inte i balans. Jag frågade mina kompanjoner vad de tyckte. - Du hade bra vilja och inlevelse. Bättre än jag trodde innan och du var öppensinnad, säger Daniel Henriksson och fortsatte: - Din stil är lite old school. Du står mycket för att inte gå bort dig, med några års träning hade du kanske platsat i korpen. Jag frågade Stefan Liv om han var nöjd över att jag hade gjort om hans utrustning till en schweizerost. - Du gjorde det bra, var inte rädd och försökte. Du var en puckstoppare, det var inte direkt vackert, sa landslagsmålvakten och fortsatte: - Det känns bra att en reporter testar och märker att det kanske inte är så lätt som det ser ut. Alla reportrar borde testa och då blir det enklare att skilja på om det är en målvaktstavla eller inte. Men det är samtidigt mitt jobb att var kritisk och ifrågasättande. Målvakternas jobb är att mota puckar och ska därför kritiseras och hyllas utifrån det. Det är ruskigt svårt att stå i mål, men det är nog ruskigt svårt att dimensionera en bro eller att göra en hemsida också.
Så jobbar vi med nyheter