Jan Isaksson, som föddes i Umeå, representerar thailändska landslaget.
I Luleå är det en mulen eftermiddag. Utomhus visar termometern 20 minus och utanför fönstret ser man människor gåendes, hukande i försök att hålla värmen i kroppen. Säkerligen finns det många som längtar till helt annat klimat. När man ligger där på stranden, värmen smeker ens ansikte och det azurblåa havet ligger precis inom räckhåll. Tänk att du har allt det och samtidigt spelar hockey.
För Jan Isaksson är detta hans vardag.
– Jag brukar skämta med vännerna där hemma att jag alltid har fint väder. Idag har vi 30 plusgrader så det är varmt och skönt, säger Jan Isaksson skrattandes.
Jan Isaksson, 25, är uppvuxen i Umeå och för honom har idrotten varit en självklarhet. Som 15-åring valde han att satsa på hockeyn och spelade sina ungdomsår i moderklubben IF Björklöven. En sommardag 2012 ringde telefonen och det samtalet skulle ge Jan ett erbjudande han knappast kunde drömma om.
– Det var Stefan "Skuggan" Nilsson som hörde av sig. Han berättade att Luleå Hockey var intresserad av mig och ville att jag skulle vara med på ett utvecklingsläger. Jag kände att det var roligt och att det skulle kunna vara bra för min utveckling.
För Jan Isaksson fanns det inte någon tvekan och han valde att vara med i utvecklingslägret. Direkt kände han att miljön var helt annorlunda än vad han var van vid.
– Träningarna var på en hög nivå och man var väldigt seriösa direkt från start. Tidigare hade jag inte haft så mycket fysträning men här var den både hård och sträng.
Den hårda träningen skulle ge resultat. Luleå Hockey var imponerade och erbjöd honom att stanna kvar. Jan Isaksson accepterade kontraktet och gjorde ingen besviken. Under sitt första år fick han spela mycket i förstafemman samt i powerplay, och vann den interna poängligan med 46 poäng på 37 matcher.
– Sommarträningen gjorde väldigt mycket och var egentligen grunden till att det gick så bra för egen del. Men sedan hade vi ett väldigt bra lag med skickliga spelare som Peter Cehlarik och Samuel Ward, för att nämna några. Alla ville verkligen vinna och vi åkte väldigt mycket skridskor för varandra.
Efter ett lyckat första år vändes allt upp och ner när han lyftes upp till J20. Jan fick en helt annan roll i laget och speltiden var sparsam.
– Självförtroendet var inte det bästa och jag fick spela i fjärdekedjan. Dessutom fick jag inte spela powerplay längre och användes istället i boxplay. Blev mer att man fick täcka puck och jobba i egen zon. Då är det svårt att göra några poäng.
Trots motgångarna ville Jan kriga till sig platsen han tidigare haft, men då hörde hockeyettan-klubben Vännäs HC av sig. Laget hade stora skadebekymmer och hade följt Jan under en tid. Varken han själv eller Luleå Hockey hade tänkt tanken att gå skilda vägar men efter en tids betänketid lånades han ut.
– Det kändes bra att komma hem igen. Man kom närmare sin familj och vännerna hade jag kvar i Umeå. Jag fick mer speltid i Vännäs och självförtroendet gick upp igen. Poängmässigt gick det upp och ner men det kändes ändå bra.
I Vännäs HC blev det totalt fyra säsonger och Jan var ganska nöjd med hur livet såg ut. Därefter, 2018, kom det samtalet som gjorde att hans hockeyliv fick en helt annan riktning. Thailands förbundskapten Likit Neimwan-Andersson hade följt Jans sejour i Vännäs HC och hade själv spelat i hockeyligor som Nederländerna, Italien, Storbritannien och Frölunda under lockout-säsongen 2004/2005.
Thailand skulle ha ett landslagsläger inför Asian Winter Games och möta nationer som Hong Kong, Malaysia, Filippinerna och Indonesien. Likit Neimwan-Andersson ville att Jan skulle följa med honom dit.
Vad visste du om thailändsk hockey?
– Ingenting nästan. Jag kände bara till att de hade en hockeyliga med enbart thailändska spelare men hade ingen aning hur bra nivån skulle vara.
– Min pappa kommer från en liten by utanför Kiruna som heter Parakka. Min mamma är från Thailand så ibland har min pappa skämtat att "om du inte kommer spela i det svenska landslaget kan du alltid spela med det thailändska" (skratt).
Jan Isaksson såg resan som ett äventyr och följde med. Per omgående märkte han att faciliteterna i Thailand var helt annorlunda än vad han var van vid.
– Minns att jag och Likit begav oss till ishallen och jag hade med mig största hockeytrunken och sex klubbor. Tänkte att jag skulle lämna sakerna där men vi hittade inget omklädningsrum. Vi frågade en i laget var omklädningsrummet låg och fick som svar: "Nej vi har inget. Ni får byta om där borta" pekandes mot läktaren där övriga i laget stod och bytte om. Det var lite konstigt att se.
Ishallen där klubblagen spelar sin matcher, samt landslagets träningar och landskamper spelas.
Under landslagslägret var det fem pass i veckan, föredelat tre ispass och två fysträningar. Jan imponerade och blev erbjuden att följa med i turneringen (Asian Winter Games) och representera Thailand. Turneringen närmade sig men dagen innan premiärmatchen hade ett annat landslag skickat in en anmälan att Thailand skulle använda sig av otillåtna spelare. Spelaren i fråga var Jan Isaksson.
– Det var olika komplikationer som gjorde att jag inte fick delta. Vad exakt vet jag inte men det var tråkigt.
Samtidigt skulle det thailändska damlandslaget spela en match samma dag. Förbundskaptenen skulle stå ensam i båset och frågade därför Jan om han kunde ställa upp.
– Allting gick väldigt fort. Men det var roligt att få förfrågan och testa på att vara tränare trots att det bara var under en dag.
Det blev ingen landslagsdebut på isen för Jan Isaksson och istället vände han hem till Sverige och Vännäs HC. Dock hade resan gjort att han fick ny syn på vardagen. Kärleken till sporten fanns fortfarande, men han kände samtidigt att dagarna såg likadana ut. Jan tog en paus från ishockeyn i tre år och lämnade Sverige. Istället var han och backpackade världen runt och bodde under ett år i Sydamerika, mestadels i Colombia tills covid-19 tog ett järngrepp om hela världen. Regeringen i landet ville ha en total lock-down av samhället och bara några dagar innan beslutet trädde i kraft, lämnade han Colombia och återvände till Sverige. Då ville han börja spela ishockey igen.
Hade du börjat spela hockey igen om det inte vore för covid-19?
– Nej, antagligen hade jag inte gjort det.
– Jag visste att det bara skulle bli spel i som högst division 2 i Sverige. Då kom jag och tänka på Thailand. Sedan tidigare visste jag att Ken Kindborn, som både är svensk och thailändsk, spelade i ligan och tog kontakt med honom. Han har hjälpt mig mycket med allt runtomkring som boende, jobb och ishockeyn.
Jan Isaksson tillhör klubben KCG i Bangkok, Thailand.
Den thailändska hockeyligan heter Siam Hockey League och består av fyra lag. Siammandalay, Novotel Spitfires, Aware och KCG. Jan Isaksson spelar i det sistnämnda. Samtliga matcher spelas på söndagar i en och samma ishall som ligger på den sjätte våningen inne i ett köpcentrum i centrala Bangkok.
– Om någon frågar brukar jag säga att jag spelar i SHL (Siam Hockey League) (skratt). I SHL finns det thailändska och utländska (mestadels kanadensare och amerikaner samt ett fåtal svenska) spelare. Det finns också en liga till som heter Bangkok Ice Hockey League (BHL) och där finns det bara spelare från Thailand.
– Vi har bara en fullstor rink i Bangkok och sedan fyra-fem mindre vid sidan av där barnen åker. Det speciella är att precis bredvid de mindre rinkarna ligger det mataffärer som man kan se rakt in i.
I Sverige kan hockeyspelare tjäna bra med pengar och livnära sig på lönen, men i Thailand är verkligheten en annan. Där måste man istället betala en avgift för att få spela samt att inga löner betalas ut till spelarna.
Även klubbytena inom ligan ser annorlunda ut. Inför varje säsong sker en årlig draft där klubbarna ska välja vilka spelare de vill ha. För att få vara med i draften måste spelarna först betala en avgift, annars utesluts man. Därefter väljer klubbarna i tur och ordning vilka spelare de vill ha. Dock har varje klubb chans att låsa ett fåtal spelare, samt lagkaptenen från fjolåret som ingen av de andra lagen får värva.
Så det är som förr på skolgården när man skulle spela landhockey? Att man hade två som valde ut en efter en vilka de vill ha i sitt lag?
– Precis så är det.
Dessutom har ingen av klubblagen någon tränare, istället är det lagkaptenen som också får axla den taktiska rollen. Det finns även andra saker som skiljer den svenska och thailändska hockeyligan. I Thailand kör man rullande tid under tre perioder á 17 minuter och vid seger får man bara två poäng.
Det är bara det thailändska landslaget som tränar en dag i veckan medan klubbarna inte har någon organiserad alls.
Jan Isakssons KCG samlas inför match.
Hur bra är ligan om man ska jämföra med den svenska?
– Bra fråga. Kanske att den skulle hålla division..... Nej det är nog korpennivå.
Munken (på bilden) är densamma som välsignade Leicester City, säsongen de vann Premier League. Thailands landslag har som tradition att träffa samma munk inför varje turnering.
Men trots att nivån kanske inte är den bästa så har Jan märkt en stor skillnad idag sedan hans första vistelse i landet 2016. Då var intresset väldigt lågt och få kände till sporten. Men idag har det skett små steg i rätt riktning. I takt med att landslaget tog guld i andra divisionen av Asian Winter Games 2017, har intresset från ungdomarna vuxit. Dessutom har man fått in en finländsk tränare, Juhani Ijäs, som varit förbundskapten sedan 2017 och höjt både kvalitén och nivån på träningarna.
Förutom hockeymatcherna på söndagarna och träningar med landslaget på onsdagar jobbar Jan halvtid på ett svenskt företag på distans. Han är även hockeytränare, tillsammans med Ken Kinborn, för barn i åldrarna 12 till 14.
– Ungdomarna är väldigt entusiastiska och vill lära sig. Thailändarna är väldigt snabba på skridskorna och skjuter även bra men det är den taktiska biten de ligger efter med. Hur man ligger rätt i positioner, dumpa ner pucken och avläsa spelet till exempel.
Vad är ditt mål?
– Kortsiktigt är det att spela VM med Thailand. Långsiktigt är det att få sporten att växa ytterligare här borta. Jag och Ken (Kinborn) har ett bra träningsprogram och har något spännande på gång.
Saknar du Sverige?
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Klimatet är varmt, maten är godare än hemma och människorna är också trevligare. För mig är det bra att kombinera livet med hockeyn här borta. Här finns många möjligheter att utvecklas både som hockeyspelare och som människa.