Vilken rysare, och vilken skön triumf och revansch för Marcus Hellner, som länge haft sådant oflyt i Tour de ski.
Men "bergsgeten från Dundret" klättrade gudomligt, och visade sin kraft och styrka när den bäst behövdes i den spektakulära avslutningen av skidfesten i monsterbacken Alpe Cermis.
Precis som jag tippade i min blogg, efter lördagens fina klassiska lopp så anade jag att Gällivares stolthet skulle gå ifatt självaste Petter Northug, och sedan ha en stor chans att ta honom i spurten, eftersom det är skillnad att spurta på platt mark, jämfört med en spurt efter flera kilometers klättring i en brant slalombacke.
Jag har alltid vetat att Marcus är grym i tunga motbackar. Som liten tränade han på Billingens sluttningar, och sedan drog han norrut och byggde sin kropp, sitt hjärta och sina lungor med hårda körningar upp och ner för Dundrets branter året runt. Det går mycket historier i Gällivare, och på skidgymnasiet där, om Marcus kanontider i backarna.
I klättringen uppför Alpe Cermis i går kom den styrkan i öppen dager. Först körde han upp Northug tidigt i backen, som inte heller orkade hänga på när Hellner malde på med oförbrukad kraft.
Det var så imponerande att se, och jag darrar faktiskt av upphetsning ännu när jag sätter mig ner för att skriva den här krönikan ett par timmar efteråt.
Jag är också övertygad om att Marcus, utan vallamissar och annat strul, hade varit med och krigat om segern i den sjätte upplagan av Tour de ski. Men den segern kommer också i framtiden ...
Nu var det inget att göra åt Dario Cologna, som är en komplett åkare och värd all beundran. Seriös, ödmjuk, fysiskt och mentalt stark, taktiskt skicklig. Har ni tänkt på att hur än loppen gestaltar sig så finns han med i striden när det drar ihop sig ..?
Det är sådana åkare som vinner Tour de ski, och schweizaren är en värdig vinnare för tredje gången. Samtidigt slår det mig att Cologna så här långt i karriären inte varit lika imponerande i VM och OS, och det krävs för att bli riktigt stor.
Jag värderar den här andraplatsen mycket högt. Det tredje bästa i Hellners redan framgångsrika karriär, efter de dubbla OS-gulden i Vancouver och VM-guldet förra vintern i Oslo. Andraplatsen i Tour de ski, som det varit hur kul och intressant som helst att uppleva på plats, betyder också mycket för Marcus på andra sätt än när det handlar om ära och berömmelse.
Ekonomiskt inte minst. Touren är den penningstarkaste skidtävlingen i världen och även om inte Hellner vann så gör han sig 67.000 schweizerfranc, eller runt en halv miljon på touren, bara i prispengar.
Lägg därtill att hans redan så guldkantade avtal med sponsorer byggs på, och bonus från hans materialfabrikanter kommer till, så förstår ni att han har lön för sin häftiga träningsmöda varje dag.
Men Hellner, denne suveräne skidåkare och ambassadör för Gällivare och Norrbotten som på perfekt engelska tog den internationella presskonferensen med elegans, är värd varenda krona tycker jag.
Länshoppen Marcus Hellner och Charlotte Kalla är de svenska åkare i Touren som skött sina kort bäst, i övrigt har det varit lite blekt. Men vi ska också vara medvetna om att ett ess som Johan Olsson inte fick chansen att vara med.
Charlotte Kalla har smakat på segerns sötma i Tour de ski, men hade nu oturen att bli sjuk strax före starten, och det var verkligen synd. Jag hade velat se henne kriga här i bra form. Nu kom hon inte tillbaka efter sjukdomen fullt ut, även om hon gjorde ett strålande klassiskt lopp i lördags.
I klättringen i slalombacken i går tappade hon placeringar och var besviken, och glansig i ögonen efteråt. Samtidigt så har inte säsongen så här långt gått på räls för henne. Hon startade bra, men har haft toppar och dalar. Kanske är det en effekt av den kraftiga ökning av träningsdosen som hon satsat på denna mellansäsong ..?
Det kan ge bakslag, men är naturligtvis sådant som också betalar sig på sikt. Till exempel på VM här i Val di Fiemme nästa år.
Då skulle jag för övrigt också välkomna en comeback av hennes personlige tränare Magnus Ingesson (som hon ringde till för ett långt samtal direkt efter målgången på Alpe Cermis) i landslagets ledarstab.
Det skulle ge Tärendötjejen större trygghet i sin karriär, och vara ett stort stöd för henne, att ha honom i teamet i någon roll.