Den fantastiska tävlingen har nu hängt med i tre decennier och jag hoppas verkligen att löparfesten får fortleva och ta sikte på att fira 50 år i framtiden, trots att många andra liknande lopp lagts ned beroende på brist på både sponsorer och funktionärer. Jag har själv varit med från början och under årens lopp skrivit spaltkilometer om motions- och löpfesten. Det har både känts roligt och viktigt eftersom evenemanget betyder så mycket för folkhälsan. Med Stadsmaran som morot får många inspiration till återkommande träningspass under vinter och vår för att komma väl förberedda till löparfesten. På företagen i länet föds hela tiden nya idéer som tar sikte på att få ut motionärerna på Luleås gator. Ett gott exempel på det är den utmaning, chefen mot sina medarbetare vid Vattenfall, som Norrbottens-Kuriren skrivit om både före Stadsmaran och i dagens bilaga. Från början var halvmaran mera elitinriktad och lockade elitlöpare från hela Europa, inte minst Afrika. Med tiden blev stjärnorna alltför dyra att knyta till tävlingen och Stadsmaran fick efterhand nya klasser och kortare distanser, som blev populära. Luleå Stadsmara fick en uttalad målsättning att framförallt bli en tävling för de breda massorna, en friskvårdssatsning och ett mål att sikta på i inledningen av säsongen. Jag har under åren slagits lite för att också då och då krydda evenemanget med några riktiga stjärnor, men givetvis har det varit rätt att utveckla loppet till en fest för den vanlige motionären i första hand. I en tid, då jag känner på mig att en ny stor joggingvåg är på gång i landet, vilket tydligt märks längs vägarna, i skogen och längs barkade elljusspår, blir den inriktningen klockren. Årets jubileumsmara krockade olyckligt med Stockholm Maraton, vilket drog bort ett antal löpare, men trots det ökade antalet deltagare med 335 jämfört med i fjol och nådde nästan 2.700. Redan nästa år tror jag att tiden är mogen för att på nytt nå 3.000-gränsen, som passerades 1992 och kulminerade 1998 med rekordsiffran 3.838 deltagare. Det står klart att de sista dagarna i maj är den bästa tävlingsdagen. Det tycker löparna själva enligt en enkät och så blir det också nästa år då Stadsmaran inte heller kommer att krocka med maran i huvudstaden som avgörs en bit in i juni. I årets Stadsmara var det som vanligt en lycka att se alla glada kämpar i barnloppen. Där var alla vinnare med stort V, och berättigat stolta över att ha sprungit sina kilometrar, ivrigt påhejade inte minst av sina föräldrar och andra anhöriga. Ser man till elitklasserna var det framförallt ett par tjejer som imponerade stort på mig. Bodentjejen Lina Alainentalo, som tråkigt nog inte tävlar för en länsklubb, är en talang utöver det vanliga, bara 16 år gammal. Hon har ett fantastiskt löpsteg och en bra motor, och kan gå hur långt som helst i sin friidrottskarriär, inte minst på medeldistans. Cornelia Henriksson, Morjärv, är några år äldre (24) men en oslipad diamant, som när hon avslutat sina tuffa ingenjörsstudier, borde satsa ännu hårdare på löpningen och se hur långt hon kan nå. Hon var åtta i SM-halvmaran i Göteborgsvarvet nyligen och har kapacitet att gå mycket högre med sitt lätta steg och fina löparkropp. Avslutningsvis var det trevligt att arrangörerna lockat upp en av initiativtagarna till Luleå Stadsmara, Ingemar Nyman, att närvara vid jubileumsmaran. Jag lovar att den gamle höjdhopparen skuttade och strålade av glädje över vad han såg och önskade lycka till i framtiden. Det gör jag också.
