Våra guldhjältar han landat. Vi andra också, så smått, efter de fantastiska OS-veckorna. Veckor som åtminstone för mig betytt en häftigt minskad sömndos. Men vad gör det. Dosen glädje har varit desto större, och sannolikt är det ännu bättre för kroppens välbefinnande. Med lite distans till festen, så välkomnar jag nu våra olympiska hjältar tillbaka till hemlandet. Det är bara att tacka för oförglömliga dagar, historiska dagar och en makalös underhållning. Höjdarna var hur många som helst. Kallas guld som gav mästerskapen en drömstart, den otroliga lagkörningen i skiathlon, sagan om Ferry, Haags genombrott, det efterlängtade stafettguldet 22 år sen sist, Kalla och Haags silver i sprinstafetten, och inte minst hårdingen Johan Olssons brons på femmilen. För att inte tala om fantastiska Anja Pärson, Myhrer, och tjejerna med curlingguldet. När jag spelar upp bilder från OS för min inre syn, finns det mycket att reflektera över, och naturligtvis är det framför allt länets olympiska hjältar som får mig att fundera. Ta bara den hisnande tanken att Marcus Hellner, som i dag också landar hemma på flygplatsen i Gällivare, var mycket nära FYRA OS-guld i Whistler...! Jodå, han tog två guld, skiathlon och herrstafett, och blev länets största olympier. Det både räcker och blir över. Men det var faktiskt nära fyra guld för 24-åringen! Han gick för guld på inledande 15 fritt, och ledde nästan hela loppet. Först på slutskedet tvingades han vika ner sig. I teamsprinten tillhörde han också de allra största favoriterna i tilltänkt par med Emil Jönsson, men tyvärr blev Jönsson sjuk och där rök en trolig medalj av ädlaste valör. Jag blir smått skakis vid blotta tanken. Och tänk om Sverige och Charlotte fått köra damstafetten med sitt starkaste lag. Då hade även hennes skörd med guld och silver varit ännu finare. Men som skrivet: Medaljskörden är fantastisk nog. Nu hoppas jag, och tror på, fantastiska manifestationer och hyllningar både i Gällivare de närmaste dagarna, och i Tärendö längre fram i vår, när även Charlotte Kalla återvänder till sin älskade hemby. De unga essen ska få känna värmen och uppskattningen från folket i stugorna, och naturligtvis är det också nu som de samhällen, klubbar, skolor, och hela bygden som fostrat guldstjärnorna,ska smida, och dra PR-nyttan av succén. Med framgång följer också nya förhoppningar om stordåd. För längdfolket, som svarade för det finaste OS-et någonsin med sju medaljer, ska nu säsongen köras färdigt i världscupen. Klassiker som Lahtis, Kollen, Slottsprinten och världscupfinalen i Falun väntar på våra stora, med Kalla och Hellner i spetsen. Det förvånar mig inte ett dugg om vi snart får se de båda högst på pallen igen i någon av de kvarvarande världscuploppen. Varför inte vid för-VM i Holmenkollen där nya långa masstartslopp väntar, men då i fri teknik, till lycka för Kalla och Hellner. Nästa säsong är alltså VM det stora målet. Ett mästerskap i Nordmarka-terrängen mitt i centrala Oslo, skidsportens nordiska vagga, Northug-land. Där har OS avgjorts en gång, men nästa år är det VM som gäller och det blir garanterat en mäktig publikfest och spännande tävlingar. Jag har varit där några gånger, bland annat på det guldkantade VM:et 1982, då Thomas "Oljan" Eriksson vann 15 kilometer och Thomas Wassberg tog guld på femmilen. Något för Hellner, Olsson och Södergren att bita i med andra ord. Till sist noterar jag att det är räfst och rättarting i andra länder. Bland annat i Finland, Ryssland och Italien, där varken presidenter, eller folket, är belåtna med sina olympiska deltagare. Men det är där, det. Här i Sverige är vi saliga över det vi fått uppleva.
