Årets SM har varit helt okej i det mesta. Trots den ringa snötillgången har spåren tack vare konstsnö varit klart godkända, och publiken har guidats suveränt av speakern Per Forsberg och hans partner Jonas Andersson. Men det finns en allvarlig brist, publiktillströmningen, som är så viktig för att få den rätta känslan av stortävling. Jag har varit med länge i det här gamet och vill påstå att det aldrig varit så lite publik på ett skid-SM som här i Dalarna, och det är mycket tråkigt. SM i längdåkning är historiskt sett en pelare i svensk skidsport och jag tror att det ligger i allas intresse att komma tillbaka dit, eller i varje fall en bit på vägen, och då har det hundraårsjubilerande svenska skidförbundet ett stort ansvar, inte minst i valet av arrangörsort. Jag tycker att det är fel att lägga även svenska mästerskapen till Falun. De har år efter år landets största tävling Svenska Skidspelen och sköter den världscuptävlingen utmärkt, vilket också präglar hela deras agerande. När nu ett svenskt mästerskap kommer tätt inpå Skidspelen känns det faktiskt som något man klarar av med "vänster hand". Jag vet att tanken från början varit att Borlänge, och den stadens mycket charmiga skidstadion på Bergebo, skulle ha fått en viktigare roll i detta SM, men den möjligheten har tyvärr stoppats av snösituationen och den sena tidpunkten, och det var synd. Men visst får Falun-Borlänge godkänt för sitt arrangörsjobb. Inför framtiden tror jag dock att förbundet måste tänka om när det gäller SM. Som jag var inne på i min krönika i måndags så måste några viktiga strategiska beslut tas, som absolut inte får ruckas på, om SM fortsatt ska spela den viktiga roll i svensk längdskidåkning, som alla i inblandade, aktiva, klubbar, sponsorer, media, alla, i längden vinner på. Ett sådant strategiskt beslut är att SM måste gå tidigare på säsongen, alldeles oavsett det internationella världscupprogrammet eller stora mästerskap. Den krock som SM nu fick med världscupfinalen i Bormio var mycket olycklig. De största stjärnorna måste vara med på SM om tävlingen ska få den status den är värd. Sverige måste också vara beredda att avstå deltagande i någon världscup i januari eller februari, för att köra sina nationella mästerskap. Så gör man i Norge och så måste det bli även i Sverige. Vet också att dessa tankar finns inför nästa år, då planen är att köra SM torsdag till söndag vecka 5 i Sundsvall, för övrigt samtidigt med norska mästerskapen. Då får de svenska åkarna avstå en världscuptävling i ryska Rybinsk för att istället åka SM. Den nackdelen slår inte lika hårt som i år när SM krockade med världscupfinalen, dit toppåkarna är mer eller mindre tvungna att närvara. Nästa år ter sig också detta upplägg som klockrent eftersom SM då även kan vara en utmärkt sista uttagning inför VM i tjeckiska Liberec två och en halv vecka senare. Måste SM någon gång i framtiden avgöras i mars, så måste mästerskapen placeras i norra Sverige, där det i alla fall borde finnas snö tillräckligt för att mästerskapet slipper avgöras enbart på en snösträng. Den rädsla för kyla som vi i Norrbotten haft i samband med SM-arrangemang i januari och mars, verkar också i dessa klimatkrisens tider vara överspelad. Totalt åkte Norrbotten hem elva medaljer i årets SM och det är långt över förväntan. Ett riktigt styrkebesked som visar att etablerade stjärnor och en rad talanger finns. Hyllas för det ska ambitiösa klubbar och ledare, som helhjärtat ägnar sig åt längdsporten i konkurrens med andra idrotter. I gårdagens stafett var Charlotte Kalla tillbaka i SM-spåret och gjorde en sån där fenomenal upphämtning som bara hon är mäktig i stafetter, och förde upp sitt Tärendö till bronsmedaljen. Glädjande i övrigt under SM:et är Lina Anderssons (två guld) och Mia Erikssons (ett guld) stora lyft under SM:et. De har båda fått en stor del av säsongen förstörd av sjukdom. Nu fick de ändå lön för att de kämpat sig tillbaka. Skönt!
