Sommaren i alla ära, men vårvintern i Norrbotten är svårslagen.
Mars gör någonting gott med människorna här uppe.
Efter månader med grånad horisont är plusgradernas dragningskraft stor och filten i TV-soffan byts mot renskinn på isen.
Samtidigt som snön svettas under marssolen, gör vaktmästarna de sista förberedelserna i Coop Norrbotten Arena. Det har blivit ett säkert vårtecken de senaste åren. Blå himmel, sol och slutspel.
Visst är det ganska fantastiskt att en relativt liten stad som Luleå har fyra lag – i två olika sporter – som inte bara är klara för slutspel. Utan som också har alla chanser att spela om guldet om några veckor.
Där invånarna kan sitta vid pimpelhålet, eller ta en promenad på isen på dagarna och slappna av för att sedan känna pulsen från högklassiga elitmatcher senare under var och varannan kväll. Det är få förunnat.
Inte konstigt att mars gör någonting gott med humöret här uppe.
Eller lite märkligt är det allt.
För vad är det egentligen som folk ser fram emot?
Att tugga naglarna så att bara nagelbanden finns kvar?
Att svära och skrika till blodtrycksmätaren når alarmerande nivåer?
Det där ögonblicket när säsongen har tagit slut och det plötsligt går upp hur lång tid det är till nästa tillfälle?
Även om de flesta säkert drömmer om en baluns på statt, säger oddsen att det slutar helt utan skratt. Slutspelet är sällan en Disneysaga med ett lyckligt slut, utan ofta är det bara just det. Slut.
Fyra guldhopp kan mycket väl sluta med totalt guldflopp.
Men mars är drömmarnas månad – den hårda verkligheten är sommaren till för att få oss att glömma. Luleås lag har en reell chans att vinna guldet. Och även om det är lång väg dit – med många om, men och kanske – så är det en vårvinter som den här staden aldrig har upplevt. Inte i sådan omfattning i alla fall.
Ta vara på den tiden, för precis som snön försvinner den i hastig takt.
Nu är det inte bara i Luleå som det spelas viktiga matcher. Bodens Handbollsdamer kämpar om en elitserieplats och Piteås innebandylag, Wibax Patriots, kvalar för att spela i svenska superligan. Norrbottnisk lagidrott går verkligen som malmtåget. Men de mest betydelsefulla matcherna spelas kanske i Tornedalen. De viktigaste matcherna i Asplövens historia.
Tidigare i veckan stod det klart att föreningen lyckats att samla in en miljon kronor, tack vare stöd från både privatpersoner, företag och hockeyspelare. En symbolisk handling som skvallrar om hur viktigt det är att norrbotten har ett lag i den näst högsta ishockeyserien.
Utan pengarna hade inte Asplöven kunnat betala ut lön till spelarna och hade då blivit tvunget att dra sig ur kvalspelet. Nu lever fortfarande hoppet om ett allsvenskt ishockeylag nästa säsong.
I augusti var jag på plats i Haparanda och följde laget när de samlades för första gången. Brunbrända ansikten och en grupp av människor som knappt visste namnet på varandra. Tunga fystester med resultat som fick tränarna att drömma om fina säsonger. En färsking i tränarstaben som bubblade med idéer. Regler i spelsystemet, tänkbara kedjekonstellationer oförstörda drömmar om playoff, eller kanske ännu en Buster-saga.
Sedan dess har spelare lämnat, nya ansikten har tillkommit. Motgångarna har överskuggat framgången. Alla resor och hotellnätter har format en grupp som inte bara vet namnet på varandra utan även på bänkgrannarnas husdjur.
Jag hyser inga tvivel om att säsongen har format en stark grupp och det kommer bli viktigt när matcherna handlar om att vinna eller försvinna. Men det kommer också finnas spelare som kliver åt sidan. Som i en rädsla för att svika gruppen spelar för att inte förlora istället för att vinna.
Det kommer att bli den stora prövningen för Asplöven.
Kanske kan vårsolen påminna laget om hur det var där i augusti.
Då ingen motståndare var omöjlig och ingen målsättning för svår.
För kom ihåg. Mars är drömmarens månad.