Det är en glansfull karriär som Lina Anderssson kan blicka tillbaka på när hon nu valt att prioritera andra saker i livet än tävling, och uppoffrande skidträningsslit, i ur och skur.
Jag är inte alls förvånad över att Lina väljer att sätta punkt nu, efter två säsonger som inte blivit vad hon hoppats. Med en mästerskapsfri säsong härnäst förstår jag att det blivit svårt att motivera sig för en fortsatt hårdsatsning, och istället ägna sig åt studier i höst.
Trots att Malmbergs-tjejen bara är 30 år ung har hon varit med länge i skidtoppen.
De största höjdpunkterna är förstås OS-guldet i sprint i Turin 2006, tillsammans med Anna Olsson, och det individuella VM-silvret året innan i Obersdorf.
Men Lina har gjort så mycket mer, som hon ska vara glad och stolt över när hon nu lägger tävlingsskidorna på hyllan.
Hon var bäst även som ungdomsåkare och junior. Tog sitt första USM-guld när hon var 15, och sedan följde framgångarna slag i slag. Hon vann ungdoms-OS och JSM-guldmedaljer före seniorkarriären och efter det följde en karriär som få är förunnad, med fyra medaljer i VM och OS, och 13 säsonger i världscupen. Där det ryms både segrar och många pallplatser. Utöver det fem individuella SM-guld och en rad stafett och lagsegrar.
Det är en suverän resa Lina gjort. Hon har fått resa runt i världen och uppleva mycket med sitt idrottande, vilket jag vet att hon uppskattat och värderat högt.
Jag har haft förmånen att få följa Lina Anderssons karriär från de första vinnande stavtagen som ungdoms och junioråkare, och har genom åren skrivit otaliga artiklar om den charmiga tjejen från Malmberget som tidigt radade upp såna framgångar.
Jag minns så gärna hennes strålande glädje efter alla skidframgångar, men jag minns lika mycket hennes stora vänlighet när jag nästan varje år kom på besök för lite mer djuplodande rotande i hennes idrottande, och även livet vid sidan av idrotten.
Hon ställde upp helhjärtat för mig som reporter i alla lägen, vare sig det handlade om styrketräning med "Brå-Sterken" i källaren i föräldrahemmet på Hökvägen i Malmberget, bilder i den kalla snålblåsten på Dundrets topp, eller stök i köket i lägenheterna i Piteå eller Östersund.
Det stora är givetvis hennes idrottsframgångar.
Hon är en av de största skiddamer som kommit fram i Norrbotten genom alla tider, och hennes meritlista kan bara matchas av Sonja Edström-Ruthström och Charlotte Kalla. Men för mig är hennes storhet som person och människa något alldeles extra, och det värmer mig i hjärtat.
Det enda jag sörjer över är att Lina genom åren tvingats kämpa, kämpa något alldeles kollosalt och fenomenalt, för att överhuvudtaget kunna hålla på med sin älskade idrott.
Kämpa mot upprepade sjukdomar, förkylningar, allergi och luftrörsproblem. Det blev bättre i takt med bättre medicinering, men tänk om hon fått träna och tävla några år utan sjukdomsbekymmer. Hur långt hade hon nått då?
Trots alla hennes framgångar tror jag faktiskt att Lina inte helt och fullt fått en helt ärlig chans att visa sitt allra bästa kunnande som skidåkare.
Det säger väl allt om kapaciteten i den seniga kroppen, vars explosivitet och styrka
i den viktiga stakningen blev vinnande vapen.
God Tur, Lina, när du nu väljer nya spår i livet!