Dimitar Berbatov tystade buropen och busvisslingarna när han i 53:e minuten bombade in 2-0 till sitt Monaco mot Arsenal i åttondelsfinalen i Champions League på Emirates stadium. Jag och en god vän bokstavligt stod upp i soffan, skrek, viftade med händer och armar som när Charlotte Kalla körde hem guldet på 10 kilometer fri stil. Inte för att vi har Monaco särskilt nära hjärtat. Utan för att vår bäste vän, som vi nog törs säga är Luleås största Arsenalsupporter, har fått oss, med sitt eviga tuggande om hur hans lag från London oavsett bevis alltid är bäst i världen, att avsky "The Gunners".
Arsenal var annars ett lag som jag gärna lirade några säsonger med i Football Manager när åldern, eller tiden, tillät det. Dennis Bergkamp och Fredrik Ljungberg var spelare jag gärna tittade lite extra på innan jag själv skulle ut på Tunavallen och tunnla någon LSK:are. Men nu ligger Arsenal så långt ner på min tycka om-lista. Och i tider när mitt lag i hjärtat, Milan, går kräftgång i Europas femte bästa liga
har jag kommit på mig själv att jag bara får den där härligt euforiska känslan av att se mina nära och käras lag åka på käftsmällar. Varför är det då så? Varför står hellre klackar runt om i Sverige och skriker könsord till motståndarna istället för "lovesongs" till sina egna? Varför står vuxna människor på sina barns matcher och retar sig så ofantligt mycket på domaren att man är rädd att pojken eller flickan ska få sig ett kok stryk väl hemma bakom lyckta dörrar? Varför slutar det alltid med att man skriker på motspelarna eller domaren istället för att lyfta sitt eget lag?
Jag upplevde en härlig inramning när BG:s damer mötte Luleå Stars i en spännande match i Hälsans hus. Hamnade framför ett gäng föräldrar som till en början pratade väldigt sympatiskt och positivt om sina och de andra tjejerna i lagen. Desto mer spännande matchen blev, ju mer började jag flytta mig framåt på bänken för att jag var rädd att få spott i nacken av allt fräsande. Till slut tappade en pappa det totalt och snäste åt en av motspelarna som lugnt och sansat frågade domaren vad hon gjorde för fel i situationen som resulterade i en foul. "Håll käften, och sluta gnälla på domaren", halvstod pappan på bänken och skrek medan han själv i tjugo minuter gnällt på allt domaren blåste eller inte blåste för. Jag fick nog, vände mig om och gav en frågande blick till pappan som mötte den kort innan han fortsatte gapa med resten av gänget vars känslor för sina barn mynnade ut i hat mot dem som försökte stoppa dem från att komma hem skrattande och glada med en seger i bagaget. Från den stunden bestämde jag mig för att aldrig låta mig själv bete mig som en skitstövel i något idrottssammanhang, om jag inte spelar själv förstås!
Ändå står jag där och skriker och beter mig som den största mobbaren och skitstöveln när jag vrålar ut, inte min glädje, utan något annat för att Arsenal är på god väg att få lämna Champions League. Märkligt när jag egentligen inte bryr mig om något av lagen. Summan av det hela är att vi borde titta över Atlanten på våra grannar i väst, USA. Jag var på ett derby mellan New York Rangers och Buffalo för något år sedan. Fansen satt som i en påse gott och blandat med varandra och sjöng och skrek. Men inte ett könsord, och absolut inte sånger som var hatiska eller aggressiva som kunde framkalla en bruten näsa eller ännu värre, en död supporter. Utan sjöng de något om en motspelare var det fyndiga, tjuvroliga ramsor som endast frambringade skratt. Så föräldrar och supportrar runt om i världen – låt din kärlek för ditt lag, för sporten, vara det som kommer ut i handlingar och sånger. Låt idrotten vara en upplevelse dit man kan gå utan att ha öronproppar på sina barn, om man ens vågar ta med dem dit. Låt domare få döma, och barn få spela utan press och gapiga föräldrar.