Du har säkert ställt dig upp i soffan, eller vänt dig till en stolsgranne och ställt frågan: Hur svårt ska det vara?
Jag är lika skyldig – trots att jag sysslat med sporten under en stor del av mitt liv och borde veta bättre.
Faktum är att ishockey är en av världens svåraste sporter att bemästra. Bara det mest grundläggande, att åka skridskor, är komplext. I alla fall för att bli duktig på det. För att klara av det bra krävs styrka och explosivitet som en 400-meterslöpare, men samtidigt en rörlighet som en gymnast, toppat med extrem bålstyrka. Enbart för att kunna röra sig bra.
Dessutom krävs det koordination, balans under provaktion och en stark överkropp. Allt detta kombinerat med vetskapen om att fem motspelare har tillåtelse att tackla dig varje gång du tar i pucken, vilket skapar ett stort stressmoment. Och då har jag inte ens nämnt åkvägar, tajming, presspel, skottlinje och alla taktiska delar som har blivit allt mer avgörande för matchens utgång.
Jag beundrar verkligen de individer som får det att se så enkelt ut att gemene man tappar all självinsikt och tror sig kunna göra det ännu bättre. Hatten av.
Däremot är deras uppträdande stundtals barnsligt pinsamt – bokstavligt talat.
Tillåt mig att måla upp ett litet scenario. Den här händelsen utspelar sig utanför en förskola. I snön sitter en sexårig pojke, vi kan kalla honom Christoffer, med tjocka tumvantar och bygger en snölykta. Samtidigt är några andra barn mitt uppe i ett hetsigt snöbollskrig. En av snöbollarna landar plötsligt på snölyktan. Pojken blir arg och rusar mot kastaren med tumvanten i högsta hugg. En av förskollärarna uppfattar vad som är på väg att hända och ropar till sig pojken.
– Vad håller du på med, frågar förskolläraren.
– Han kastar en snöboll på min lykta, säger Christoffer och andas snabbt.
– De hade ju ett snöbollskrig, det var säkert en olyckshän..., förskolläraren hinner inte längre innan han blir avbruten.
– Men då måste jag ju få slå honom också, kastar Christoffer ur sig.
– Va, du kan ju inte slå honom för att han kastar en snöboll på din snölykta. Så fungerar det ju inte, eller hur?
På eftermiddagen har leken förflyttat sig till kuddrummet där det byggs två borgar. Plötsligt kommer ett av barnen springandes och ropar: "De bråkar, alla bråkar!". Förskollärarna går dit. Bråket har lagt sig, men det är fortfarande en irriterad stämning.
– Vad har hänt, frågar en av lärarna en av pojkarna, vi kan kalla honom Jonathan.
– De började kasta kuddar på oss, säger Jonathan och pekar bort mot en person som vi kan benämna som Joey.
– Det var de som började genom att ta kuddar från oss. Vi gav bara igen, replikerar Joey.
Jag skulle tro att de flesta förskollärarna säkert känner igen sig. Barn som inte förstår bättre. Det är naturligt och samtidigt lite gulligt.När Christoffer och Jonathan istället är skäggbeklädda superatleter i 30-årsåldern så slutar det att vara charmigt och blir istället bara roligt. På ett lyteskomiskt sätt.
På sätt och vis finns det många likheter mellan hockeyn och förskolan. De äter på bestämda tider. En lärare håller koll på att de sköter sig och är de inte snälla mot varandra får de inte vara med och leka längre.
Slutspelet är speciellt. Det tar fram det bästa och sämsta ur sporten. Extrem talang, blandat med strategiskt fulspel och ett genomgående fysiskt spel. Det är en tid som tilltalar primaten i oss människor och jag är inte bättre själv än att jag njuter av hettan, känslorna och passionen. Det är inte alltid rumsrent.Men passionen är en sak.
När det sjunker till en nivå som handlar om vem som började, då drar jag öronen åt mig. Det finns redan en nidbild av hockeyspelare där de anses som osmarta och barnsliga. Så snälla, kliv upp ur sandlådan. För sportens skull. Det handlar trots allt om vuxna människor.
Hur svårt ska det vara?