Det här är inte roligt längre – inte för någon.
Att Charlotte Kalla har gråten i halsen är förståeligt. Att åka i mål som 14:e åkare i 10 kilometer skejt är inte alls värdigt Sveriges mest framgångsrika åkare på damsidan genom tiderna.
Tidigare under säsongen har hon skippat att prata med media under vissa tävlingar. Att hon tar sig tid här i Canmore är en bedrift i sig. Hade jag varit Kalla så hade jag nog gärna smitit ut bakvägen och skippat Ski tour Canadas mixade zon.
Men hon står där utan bortförklaringar och svarar så gott hon kan på pressens frågor. Det är värt en rejäl applåd och all respekt.
Jag frågade Kalla om det kändes skönt att det bara var ett lopp kvar innan världscupsäsongen är över. Hon svarade bara: ”Jag får ladda om och sikta på att göra en bra avlutande jaktstart”.
Men ögonen och gråten i halsgropen säger något helt annat som egentligen är ganska uppenbart. Kalla vill nog att den här säsongen ska vara över så fort som möjligt.
Kalla kommer att stå på pallen många gånger i framtiden. Nu behöver hon bara lugn och ro för att hitta tillbaka självförtroendet igen.
Jag tror bara att det är självförtroende allt handlar om.
I början av säsongen träffade jag Kalla i Kuusamo i samband med hennes andraplats i fem kilometer skejt. Då var hon irriterad över andraplatsen och avståndet upp till vinnaren Therese Johaug.
Då var hon uppumpad av självförtroende och nöjde sig inte med andraplatser. Det var vinna som var grejen.
Efter det har hon bara tagit ytterligare en pallplats (trea i Lillehammer) och det har påverkat henne. Det är ju inte vara så att hon har blivit sämre på att åka skidor.
I elitidrott är självförtroendet a och o. Strax får Kalla en försäsong att bygga upp det igen – sedan räknar jag med henne på pallen fler gånger nästa vinter. Inte minst under VM i Lahtis, Finland.