Petter Northugs guldryck var underbar skidåkning. Anders Södergren envisa borrande hela vägen i dubbeljakten fram till silvret värmde mitt skidhjärta än mer. Han sprängde fältet med sin tuffhet och är det någon jag unnar alla framgångar så är det Anders. Killen som satt färg på en rad lopp i stora mästerskap med sin dragvillighet och offensiva åkning, men som ofta förlorat medaljerna, nära, eller på upploppet. I går fick han kliva näst högst på prispallen och jag lovar; han såg lika lycklig ut som guldvinnande Northug. Northug är grym när han med sin hoppskejt, som skjuten ur en kanon, skaffar sig kommandot. Nu har Sverige tagit den viktiga första medaljen här i Liberec och det var verkligen på tiden när det handlar om skiathlon. Det är sex år sedan Sverige senast plockade medaljer i grenen. Då skriver vi Val di Fiemme 2003, när Per Elofsson vann och Jörgen Brink kom trea. Nu tror jag att Södergren också vinner femmilen den sista VM-dagen. I den form han nu är kommer han plåga sina konkurrenter med ideliga fartökningar i backarna och då tror jag inte det finns nån som kan stå emot. vår svenske stålman att komma loss och ta sitt första och efterlängtade VM-guld. Om han inte redan har ett sånt redan efter torsdagens stafett, där silver-Anders lovar att kriga för guld på den viktiga tredjesträckan i det starka svenska laget. Södergrens silverlopp i går känns särskilt stort med tanke på det helvetesår han haft med kollapsad lunga i somras, misstänkt testikelcancer och operation i höstas, och kraftiga ryggbesvär tidigare i vinter. Dessa händelser skulle ha kunnat knäcka vem som helst. Men inte hedersmannen Södergren som har en positiv syn på det mesta i tillvaron och bara blickar framåt. Starkt bidragande till medaljen i går var också det svenska vallateamets omedelbara revansch från inledande 15 klassiskt. Nu körde alla svenskar på ruggat och Södergren själv menade att han varit med och slagits om guldet i fredags om han haft gårdagens superskidor. Jag tror honom. Marcus Hellner, vårt länshopp, var också lycklig över att äntligen ha gjort ett bra tävlingslopp på ruggade skidor. Han satsade friskt i loppet och fick loppet dit han ville när han hängde med i den klassiska delen fram till skidbytet, och in på halva skejtdelen. Sedan fick han tyvärr ge sig för Anders Södergrens hårda fart i täten. Men Marcus klagade inte, han hissade istället sin lagkompis till skyarna. sprinten och slutsträckan i stafetten för Gällivareåkaren och när VM-premiären är avklarad, har han läge att sätta sig själv i bättre fokus. Charlotte Kalla ska också åka sprinten, med goda chanser att nå högt. I lördagens dubbeljakt fick hon nöja sig med en åttondeplats och det var förstås lite sämre än väntat. Tärendötjejen var dock nöjd och glad, utåt sett efter loppet, och strålade som bara hon kan. Något som också har skapat en diskussion på sina håll om att hon är f-ö-r glad, även när det inte gått så bra. Det finns röster som vill att det ska osa hett om henne, som när hon körde av spåret i tour de ski, och skrek ut sin frustration. Men hur är det? Får inte en skidåkare vara glad? Måste det vara Artur Häggblad-typer. Han som fräste "Åk själv gubbjävel" åt landshövdingen när denne försynt frågade hur det gått. Jag vet att Charlotte Kalla innerst inne är skitsur när det gått dåligt och jag har förståelse för att hon vill behålla sin glada attityd efter första VM-loppet. Det kommer fler utmaningar här i Liberec när 21-åringen kan visa sitt humör. Men det finns också andra glada skidåkare. Minns ni Torgny Mogren som för det mesta var en glad gamäng. Även när det gått dåligt.
