Jag frös och jag skakade av upphetsning när Marcus Hellner skar mållinjen som världsmästare i sprint.
Men värmen inombords över att få vara med och se dramat på plats i Holmenkollen får mig att sväva på moln.
Jag är så lycklig.
Tack vare Marcus Hellner och Emil Jönsson, på en skön bronsplats, har Sverige fått en drömstart på detta VM, som kan bära hur långt som helst. En sådan kanonstart förlöser nervdaller och sprider vinnarstämning i hela laget. Och som Marcus gjorde det i sitt guldlopp. Det var så grymt att skåda. Från första stavtaget till det sista.
Det var taktiskt fulländat, och en fullständig knockout. Han hade all kontroll i världen.
Tack Marcus för uppvisningen!
Ni som inte var på plats här i den rytande norska stadiongrytan, såg det väl själva i teven. Hur Marcus iskallt lade sig sist
i början av finalheaten. Tryggt vetande att han skulle sopa förbi alla i den tunga backen och skaffa sig guldposition in i spurten.
Nu hade han guldet i sin hand tidigt i finalen, tack vare sin syratålighet och explosivitet, och färden mot första VM-guldet (det lär inte bli det enda) blev en triumffärd där han inte bara besegrade, utan smått förnedrade Petter Northug i en spurtstrid, där norrmannen gjort sig näst intill oslagbar.
Det hände dessutom i lejonets egen kula och inför enorma publikmassor, som bara ville se Northug som vinnare, men som istället inspirerade Hellner till stordåd.
Vid det här laget, minns OS senast, har Marcus Hellner lärt sig läxan hur han ska knäcka Northug, och utnyttja sitt vinnarvapen, styrkan i backar. Avgörandet i Holmenkollen blev en lektion som Petter Northug sent lär glömma.
Banan i Holmenkollen är som gjord för Gällivareåkaren. Han var trea här på för-VM i fjol, och upptäckte då hur väl banan passade honom, med den tunga backen inför det slutliga avgörandet. Hans styrka att forcera backar slår allt. Det vet hans upptäckare i Gällivare, Lars-Gunnar Pettersson (grattis till dig också, L-G), som sett honom plåga sig uppför Dundrets branter. I det perspektivet är det även lätt att förstå att han verkligen ville åka sprinten i VM, trots att så många rått honom att avstå den distansen, för att inte bränna ut sig av det tuffa programmet.
Nu är han en av de största svenska skidlöparna, och med två OS-guld förra vintern, VM-guld nu, och en karriär som bara är i sin linda, så förstår ni alla vidden av hans storhet.
Helyllegrabben Marcus Hellner är nu en oerhört komplett skidåkare, som alla de riktigt stora. Han har tagit OS-guld i distanslopp, blivit världsmästare i sprint, och det jag väntar mig nu är att han också snart blir världsmästare på fem mil.
Det kan fort. Kan han hålla den form han visade i guldsprinten så ser jag verkligen fram mot femmilen i fri stil den sista VM-dagen. Då kan komplette Hellner bli ännu större.
Stor i dubbel bemärkelse är också Piteå-åkaren Jesper Modin. Trots att han varit krasslig på sistone, så vann han kvalet och tog sig åter till final i ett världslopp, och nu blev han bättre än sexa, på femte plats. Han var irriterad på Petter Northug som stängt honom i semin, men gladde sig över sitt bästa lopp någonsin,och det gör även jag. I sinom tid blir nog också Modin en VM-medaljör.
Charlotte Kalla skötte sig med den äran i de dramatiska sprintloppen. Hon var näst snabbast i prologen, och tog sig till semi. Gott så, och jag tror vi har mycket gladare besked att vänta sig av Tärendö-tjejen
i fortsättningen av VM.
Marit Björgen, den fantastiska norskan har nu börjat sin "gulljakt". Nu har hon klarat av det första guldet - i sin sämsta gren! Vete fåglarna ändå, om hon inte ändå kan göra som Jelena Välbe i VM 1997 och vinna alla lopp...