Det är en solig vacker dag, vid platsen, där åkrarna möter skogen i Karlberg norr om Öjebyn, när lång-DM i orientering ska avgöras.
En dag att minnas, och aldrig glömma.
Jag möter direkt en känsla av oerhörd värme och närhet.
Står och samtalar med Sture Norén, som varit lärare och en av tränarna för jättetalangen Jonas Larson på skid- och orienteringslinjen vid Älvsby folkhögskola.
Han är, som vi alla, skakad, förundrad och frågande inför det ofattbara som hände på fjället i onsdags, då en av hans elever obegripligt förlorade livet i en olyckshändelse, så svår att förstå.
Det var ju bara en löptur med kompisarna, på vägen till den fjälltopp han ville nå i Abiskofjällen, som något gick snett, under en av sommarens vackraste dagar.
DET KÄNNS så orättvist, så galet, att en sjuttonårig kille ska förlora livet när han är ute och gör det han gjort var och varannan dag, under en stor del av sitt liv...
Det smärtar mig, och alla så otroligt mycket.
Vad hände egentligen? Får vi nånsin veta? Jag tror inte det.
I samma veva kommer Agneta Holmgren från Bergnäset, som orienterat hela sitt liv, och kramar gråtande om Sture Norén för att ge tröst i en svår stund.
Då förstår jag på något sätt vidden av det som hänt.
Orienteringssporten är som en enda stor familj.
I dag en familj i chock, som måste gå vidare efter alla prövningar, och som hjälps åt på alla sätt.
Orienteringsfamiljen i Norrbotten är inte lika stor som förr i tiden, men den är så tight.
DET ÄR människor som är nära, och rädda om varandra, och det visade verkligen alla som fanns på plats vid DM-tävlingen som framförallt blev en minnesdag för Jonas Larson.
Vid minnesceremonin efter tävlingarna blev både jag, och de flesta, rörda till tårar, inte minst när vi såg hur tagna av det ofattbara, hans kompisar Ulrik, Joar, Gunnar och Erik var, där de stod där framme på scenen vid Karlbergs-teatern , allvarliga, och med den stora Baik-flaggan i hand.
Mina tankar går till familjen, som mitt i sorgen, orkat komma till DM-tävlingarna, och springa för sin älskade Jonas.
Det är så stort att orden inte räcker till.
I SLUTET av minnestalet kommer det höga ropet från läktaren.
- Glöm honom aldrig!
- Nej, det ska vi inte göra, säger Robert Svartholm stilla, och jag hoppas verkligen att han får rätt.
Det tror jag också.
Jonas Larson var en kille som satte avtryck, och som älskade livet, och idrotten, men som tyvärr inte finns längre.
Fonden "Jonas Minne" som skapas, kan vara ett sätt att minnas honom för eviga tider.