Att Luleå Basket faktiskt hade chansen att vinna den här matchen är egentligen helt otroligt om man ser till första halvan.
Maken till stillastående anfallsspel har jag aldrig sett.
Tendenserna har funnits där under säsongen, men ett totalhaveri har det aldrig blivit.
Förrän nu.
Insidespelet var bortblåst, i stället försökte man dribbla sig hela vägen fram till korgen - alternativt skjuta ett stressat skott utifrån.
Något som sällan fungerade.
Jag förstod mig inte riktigt på coachningen den här matchen. Nästan 23 minuter på Elin Söderström som var i det närmaste iskall. Söderström såg seg ut och tillförde inte mycket alls.
Samtidigt spelade Telge smart och satte lite griller i huvudet på Luleå Basket när man helt plötsligt skruvade upp tempot i anfallsspelet. Så fort Telge vann en boll
i försvar hade man en spelare som stuckit och det blev ganska många poäng på snabba uppspel. Det är okej om man spelar i flickor 13-serien. Men inte i en SM-final.
Andra delen av matchen såg dock betydligt bättre ut, sett med Luleåögon.
Luleå Basket blev något mindre stillastående och kunde lägga i några enkla bollar. Jenny Andersson kom in och kunde överraska Amanda Zahui med sitt spel. Zahui erkände efter matchen att hon underskattat Andersson.
Det lär hon knappast göra en gång till, vilket innebär att det krävs ännu mer jobb från både Andersson och Scott om man ska hålla ner Zahui.
21 poäng, 18 returer och 3 blockar. Amanda Zahui är galet bra.
Nu har Luleå Basket lämnat över hemmaplansfördelen till Telge, som nu faktiskt har SM-guldet inom räckhåll - förutsatt att man vinner sina
hemmamatcher.
Läget är jobbigt för Luleå Basket i en sådan här matchserie där det är först till fem som gäller. På lördag är det dags för nästa match och då kan det faktiskt vara 2-0 till Telge.
Tyvärr har jag den känslan. Telge har fem-sex spelare som man matchar hårt och det kan räcka hela vägen.
Sabrina Scott var duktigt frustrerad i första halvan av matchen. Jag förstår henne - hon fick slita hårt samtidigt som hon fick noll hjälp
i försvar på Amanda Zahui.
Det som talar för att Luleå Basket faktiskt kan vända den här serien (låter lite överdrivet efter bara en match, men de facto så måste man vända) är att sannolikheten för att man ska spela lika genomuselt igen är rätt låg.
Bottennapp brukar följas upp av stormatcher och det är dit man får sätta tron.
Och att Elin Söderström hittar formen, tre poäng från kaptenen i en sådan här match är för lite.
Tyvärr är det också för lite med två poäng från Josefin Olheim som spelade 31 minuter. Hon måste bli farligare offensivt.
Nu räknar jag inte bort Luleå Basket från den här finalserien. Inte alls. Men det krävs en snabb replik.
Nu återstår det att se om Dennis Pihl fortsätter spela Sabrina Scott och Jenny Andersson tillsammans. Scott signalerar klart och tydligt att hon trivs bäst med det. Efter Anderssons insats i går tycker jag också att det verkar vettigt.
Man vinner i storlek plus att man får bättre hjälp på Amanda Zahui.
Förhoppningsvis har inte förlusten satt sig i skallen allt för mycket på Luleåspelarna.
I sådana fall kan den här finalserien bli obehagligt kort.