Henns tårar efter guldet sa allt. Äntligen har 30-åriga Hollola-bon Aino Kaisa Saarinen blivit riktigt stor och tagit över hegemonin i det finska landslaget från bittra rivalen Virpi Kuitunen, som länge varit nummer ett. Hennes uppvisning var finsk sisu när den är som allra bäst och jag förstår hennes lycka efter triumfen. Under många år har Saarinen varit en av skidvärldens bästa klassiska åkare. På senare år har hon också förbättrat sin fristilsåkning och därmed klivit upp i toppen av världscupen. Men för att bli riktigt stor räcker det inte med att toppa världscupen. Det är mästerskap som räknas och där har Saarinen kammat noll. Hon har inte tagit en enda individuell medalj i VM och OS. Jag pratade med min finska kollega Mikael Nordman på Vasabladet efter VM-premiären. Han berättade att Aino-Kaisa Saarinen till och med börjat tvivla på sina möjligheter att nån gång få kliva upp på pallen i ett mästerskap, efter bland annat ett par fjärdeplatser, senast på tremilen i Sapporo 2007. När hon vaknade i går morse fick dock finskan den mentala kick som betyder så mycket för en idrottare. Hon älskar nämligen nysnö och några kallgrader och fick nu sitt drömföre. Då var saken klar: Ut och kör, och som hon körde. Ledning från start till mål före långa italienskan Longa och polska favoriten Kowalczyk. sedan hon var liten tjej hade äntligen slagit in. Hyvä Suomi!! Trion på den första prispallen i detta VM var ingen skräll, men jag är ganska säker på att fjärdeplatsen svider rejält för hennes landsmaninna Virpi Kuitunen som alltid legat steget före i karriären. I övrigt sensationsfritt frånsett japanskan Masako Ishida som satte färg på loppet. Ska man tala om skrällar i övrigt i toppskiktet får det faktiskt bli Kramforstjejen Anna Olsson, tävlande för Åsarna, på tolfte plats. Att Anna, som knappt åkt några klassiska distanslopp i år på grund av sin långvariga och besvärliga nackskada, skulle åka så bra var ingenting annat än en skräll och naturligtvis mumma för hennes självförtroende inför fortsättningen av VM. Att Annas guldkompis från teamsprinten vid OS i Pragelato 2006, Lina Andersson, övertygade och avslutade starkt var ett härligt besked inför fortsättningen av VM. Det styrkebesked som de två gav i VM-premiären ger mig föraningar om att något nytt, och riktigt stort, är på gång. onsdag den 25 februari då den klassiska teamsprinten i VM avgörs. Då kan Lina och Anna på nytt få kliva högst upp på pallen i ett stort mästerskap. Anna och Linas lopp i premiären måste också vara en källa av lättnad för förbundskaptenerna när det gäller kommande damstafett, allra helst med tanke på de sjukdomar som härjar i truppen. Just nu är Anna Haag och Britta Norgren drabbade, medan esset Charlotte Kalla fortfarande är pigg och kry. Inför loppet i går var det en plats, startsträckan, som Anna Olsson och Lina Andersson krigade om att få åka. Nu kan det bli så att bägge får åka klassiska sträckor i stafetten tillsammans med Charlotte Kalla och Anna Haag eller Britta Norgren om de blivit friska på fristilssträckor. Nu går VM vidare och i dag kan det bli en riktigt stor svenskdag, om inte mag-eländet spritt sig i truppen, vilket Gud förbjude. Jag ger både Anders Södergren och Johan Olsson medalj och till och med guldchans i dagens 15 km klassiskt. De har hårdheten och formen för att lyckas och verkar också ha den trygghet och glädje i skidlivet som bär mästarens signatur. Det kände jag vid pressträffen uppe på snöiga berget.
