Krönika: Det känns som en milstolpe

Det finns saker och ting som sätter spår i livet. Stora och små spännande händelser i vardagen som kryddar tillvaron. En händelse, som jag som naturintresserad värderar högt, inträffade nyligen. Jag har nämligen fått se en järv. En livs levande järv på språng. En Gulo gulo, som är det latinska namnet är på detta fridlysta och utrotningshotade mårddjur. Det lär bara finnas cirka 420 järvar i Sverige i dag. Det hände veckan efter påsk, när jag mycket tidigt en morgon, lite yrvaket spanade ut från fönstret i min stuga i Vilhelmina-fjällen. Plötsligt fick jag stora ögon. Vi bor på strandkanten av Kultsjön, och där, på stranden
mitt över sjön, dyker plötsligt en järv upp. På håll trodde jag först att det var en björnunge eller nåt
annat. Men jag blev varse annat. Jag högg kikaren, som oftast står i rumsfönstret i stugan, och fick klarhet. Den karäkteristiskt buskiga svansen avslöjade att det bruna knytet inte var björn, utan järv. En järv som sprang några hundra meter längs strandkanten intill den ganska smala storskogsremsa som ligger söder om sjön innan fjällbjörkskogen och kalfjället tar vid, innan den plötsligt vek in i skogen igen längs ett skoterspår, ur sikte för en överraskad och förvånad sportreporter i fönstret på andra sidan sjön. Järven sprang på ganska bra, och syntes jagad av något. Vad vet jag inte. Sedan tidigare vet jag att det finns järv i området, vilket knappast är märkligt i det stora renskötselområdet i södra Lapplands fjälltrakter nära norska gränsen mellan Västerbotten och Jämtland. Men att med egna ögon få se en järv, när det finns så få, på 300-400 meters håll, är en helt annan sak. Naturligtvis åkte vi sedan över och kollade upp spåren för
att få hundraprocentig bekräftelse. Nu har jag sett en järv i Guds fria natur. Det känns som en milstolpe är passerad. Däremot har jag aldrig sett sett en livs levande björn, trots
att jag i mitt liv vistats åtskilliga timmar i skog och mark, på jaktturer efter älg och fågel, som skogsjobbare i unga år, bärplockare eller bara på njutningsfull vandring i skogen. Det kan väl tyckas lite märkligt när jag i dagarna läser
om att folk fotograferat fyra björnar hemma på gårdsplanen i Björsbyn, bara ett "längre stenkast" från jobb-
et här på Mediahuset ... Det närmaste jag kommit en björn är rykande varm spilln-
ing på vägen intill ett älgpass. En riktig koka fylld med blåbär som garanterat nyss lämnat kroppen i flygande fläng. Jag tror mig också veta att just den björnen senare samma dag föll för ett skott vid en myrholme hos grannlaget i Norra Tresund. Det här var ett antal år sedan och eftersom den skogen är björnrika marker väntar jag nu bara på att få se en nalle. Frågan är dock om inte den chansen är minst lika stor, eller större, hemma i Rosvik, där folks björnkontakter varit omfattande på senare år. Skogarna runt Rosvik och Sjulsmark är riktigt björnrika. Jag har dock väldigt stor respekt för björnar, och vet inte
alls hur jag mentalt skulle reagera om jag ställs öga mot öga med en nalle. Jag är nog inte ensam om att ha läst alla de goda råden om hur man ska uppträda vid plötsliga björnmöten. Frågan är bara om man kommer ihåg något av det man läst, när nallen reser sig på bakbenen framför en ..? Men det är en annan historia. Trevlig helg!