Den första texten är aldrig bra.
När framtida stjärnreportrar inleder sin bana är det vad jag brukar säga till dem.
Det har gått tre år sedan jag lite nervöst bestämde mig för att ta över som sportchef efter Malin Öhrlund, och sedan dess har jag hunnit dela ut en del råd och skola in flera talanger från journalistutbildningarna. Många är de gånger då jag har lugnat ner besvikna reportrar efter "misslyckade" och "dåliga" texter.
Den första artikeln är aldrig bra, det är bara skönt att ha den gjord (eller bortgjord). Kommer du undan med minsta lilla värdighet ska du vara nöjd.
Och det gör man nästan alltid.
Nu är det nästan på dagen tio år sedan jag skrev min första artikel i Norrbottens-Kuriren och är det någon gång jag ska trotsa mina egna råd så är det nu.
Jag drar ett djupt andetag och för muspekaren ner mot de lite dammigare flikarna i vårt skrivprogram. Där, i artikelarkivet, börjar jag leta.
Jag börjar med att söka på mitt namn och nås av beskedet att "textsökningen gav totalt 2475 resultat", programmet orkar inte visa alla. Men efter att ha begränsat mig till åren kring 2003 dyker den upp längst ner.
Artikeln är döpt till "steelers".
Det är den första jag någonsin skrivit och nu ska jag läsa den igen. Det är exakt motsatsen till vad jag råder andra till att göra.
Och det är ingen vacker syn.
"Luleå Steelers låg risigt till mot nykomlingarna Fajt/Söderhamn. Men efter en rejäl uppryckning i sista quartern ..." Klick. Jag stänger ner fönstret. Det är inte det där jag vill sitta och tänka på under min sista dag på sportredaktionen.
I stället tar jag fram bildarkivet och börjar bläddra igenom några av alla jobb jag varit på och bilder jag minns.
Plötsligt väller nostalgin in över mig och jag drömmer mig bort. Skulle jag bara ha lite musik till det här tror jag minsann att tårarna skulle leta sig fram.
Här hittar jag bilderna på mig som 23-åring i en kajak under Kuriren testar, bilder som jag i efterhand fick hör att jag drog för hårt på. Här ser jag en "På-plats-byline" från Stockholm då jag, Malin Öhrlund och Linda Wikström på egen hand skötte hela länets bevakning av Plannjas SM-guld.
Jag ser Charlotte Kallas glädje över ännu en OS-medalj, som jag nästan hann tröttna på. Jag återupplever minnen från skid-VM i Holmenkollen och Val di Fiemme. Jag ser bilder från massvis av roliga resor med fantastiska arbetskamrater. Här finns skratt, gråt, svett och massor av extraslag för hjärtat.
SM-finaler, guldglädje, silvertårar, mästerskap, kalla dagar, varma kvällar, utskällningar, hyllningar, prisutdelningar, bilagor och skratt, massor av skratt.
Det här jobbet har gett mig mycket av allt och utan de här åren hade mitt liv varit betydligt fattigare på upplevelser. Jag kommer att sakna mycket, men jag kommer framförallt sakna vänskapen och lagarbetet.
Det har varit vi mot dem. Och vi har nästan alltid vunnit.
Att jag plockat upp min första artikel igen, trots att jag bestämt avrått andra från att göra samma sak, är kanske ett tecken.
Jimmy Landström, gör inte vad jag har gjort – lyssna i stället på vad jag har att säga.
Njut av att befinna dig i sportlänets centrum. När du har möjlighet – lägg ner blocket en sekund och ta in upplevelserna. Stå upp mot alla onda krafter. Ge alla goda en kram. Akta dig för att skriva för kritiskt om Luleå Hockey. Låt dig inte luras av Charlotte Kallas snälla ögon. Fortsätt brinna för jobbet, sporten och livet.
Och ta hand om dina kollegor, det är de bästa du kan tänka dig.
Det har varit ett sant nöje hela vägen.
Och nu fortsätter jag på den vägen.