Luleå Hockey har ett utmärkt läge att sätta Djurgården under än större press. Dagens match kan betyda 3-0 i kvartsfinalserien och då tror jag det blir svårt för Stockholmarna.
Samtidigt tror jag att det kommer att bli en riktigt tuff uppgift.
Djurgården har allt att spela för och det jag oroar mig för är att Luleå Hockey fått lite för stor skalle.
Jag läste ett citat från Thomas Berglund, tror det var i Expressen, där han sa något i stil med "det är 30-0 och egen serve".
Oroväckande.
Luleå Hockey spelar som bäst när man ligger under med 0-30 och motståndarna har serve. Ingen trodde på dem inför säsongen - det slutade med en fjärdeplats.
Ingen trodde på dem i kvartsfinalen eftersom Djurgården är Djurgården och dessutom avslutat grundserien starkt.
Nu är läget ett helt annat.
Plötsligt har Luleå Hockey 2-0 i matcher, tror att man kan avgöra med egen serve och kanske, bara kanske, känner en viss säkerhet smyga sig på. En sådan säkerhet som viskar försiktigt "vi har 2-0 och många chanser att avgöra".
Jag gillar inte den viskningen.
Jag begriper inte domarnas bedömningar i bland. Som i går till exempel. Christian Eklund högg tag i Fredrik Styrman och matade på - slag efter slag. TV-bilderna visar hur Styrman bara försöker ta sig undan, han slår inte en gång mot Eklund och är helt passiv. När domarna överlagt åker både Eklund OCH Styrman ut. Två plus två minuter vardera. I mina ögon är det helt sjukt. Hur ska du då undvika att bli utvisad när du blir påhoppad? Lägga dig på isen? Fly? Jag vet inte, men hade det varit en händelse utanför hockeyrinken hade Eklund åkt dit för misshandel. För det är nämligen exakt vad det var. Misshandel.
Min förhoppning är att Luleå Hockey slår dövörat till och fortsätter spela som om varje match var den sista.
Fortsätter med samma defensiv, en defensiv som säkerligen fått både en och annan åskådare att dra till en gäspning. Men so what? Spelar alls ingen roll när man fortsätter att vinna matcher.
Egentligen är det bara det här med underskattning och övertro på sig själv som kan stoppa Luleå Hockey i det här laget.
I övrigt ser det nämligen äckligt bra ut.
Anders Nilsson har storspelat i målet, vi glömmer den där stortavlan i match ett, och hans tuppkam verkar bara bli större och större. Dessutom känns han så fasligt jordnära och stabil att jag litar på honom. Blint.
En annan spelare som verkligen klivit fram ordentligt är Sebastian Enterfeldt.
När vi satt i Tunas bowlinghall tillsammans med Luleå Hockeys lagledning inför säsongen var det många som undrade hur Jonas Rönnqvist skulle klara av att matcha ett lag fullt av små, allsvenska spelare.
Han förklarade lugnt och stillsamt att man inte spelar på gamla meriter och att när säsongen skulle summeras kunde mycket väl Sebastian Enterfeldt vara det stora utropstecknet.
Och nu är vi snart där.
Säsongen börjar lida mot sitt slut och Enterfeldt blir bara bättre och bättre.
Bröderna Chris och Cam Abbott spelar sitt första slutspel och jag vet inte hur Jonas Rönnqvist gjort för att få dem att sluta ta onödiga utvisningar, men så är det i vart fall.
Trots att brorsorna blir provocerade matcherna igenom håller de sig lugna.
Kanske har man lagt in en klausul i kontraktet som ger löneavdrag vid matchavgörande utvisningar (i sådana fall kanske Djurgården borde fixa det i Josef Boumediennes kontrakt - pronto).
Coop Arena hade rätt många tomma stolar under kvartsfinal ett. Nu har Luleå Hockey försökt med en räddningsaktion till kvartsfinal tre. Bra, så klart. Men fortfarande störigt att man tror att ett evenemang 2011 är ett självspelande piano. För så är det inte. Du måste jobba för din publik. Även om man råkar heta Luleå Hockey.