I går var det en svart dag för oss svenskar i VM-stadion i Vesec. I dag kommer solen (?) att lysa, livet att leka. Det är nu festen börjar på allvar, tror jag. Det är nu Tärendö sätts på kartan och allas vår Charlotte Kalla på allvar skriver in sig i skidsportens historieböcker. I dag är det hennes stora dag i VM-spåren. Det har jag hävdat länge. Som det kändes vid mötet med henne i går så kan det bära ända fram till den glansfullaste av alla medaljer, med mäktig avslutning på Medal Plaza i kvällningen. Jag kräver absolut inget, det kan man inte göra av en 21-åring som bara är i början av sin karriär i den tuffaste av sporter, och på den längsta av alla damdistanser, 30 kilometer fri stil. Men med den stigande formkurva som Tärendötjejen visat den senaste tiden, och framförallt i torsdagens stafett då hon fick kliva på sina fristilsskidor och köra hem ett brons, finns nu glöden och självförtroendet för att också göra henne till en vinnare. Jag frapperades av hennes lugn, hennes glädje, hennes rappa kommentarer och klara analyser när vi murvlar högg tag i henne vid snödrivan framför Gundes vallabuss. Hon ville förstås inte säga så mycket själv. Sa sig vara nöjd med ett bra lopp. Men för oss som följt Charlotte i många år, och känner till tigern i henne, känner jag nu på mig att tiden är inne för henne att kliva fram på allvar i ett mästerskap. NATURLIGTVIS ÄR det övergången till fristilslopp som lyfter Kalla. Den tekniken sitter som gjuten, och hon har redan memorerat platser på banan där hon kan rycka, om tremilen länge blir ett följa John-lopp. Hon tänker inte vänta till finishen med det, utan vill göra nåt i de tunga backarna innan, och det är förstås en klok tanke med utgångspunkt från hennes styrka i de långa och sega motbackarna. Charlotte räknar med att de mer rutinerade rävarna på damsidan kommer att dra upp farten i loppet och göra grovjobbet så hon bara får hänga på de första två milen (?). Till rävarna räknar hon finska VM-drottningen Aino-Kaisa Saarinen, som redan vunnit tre guld och ett brons i detta VM, norska Kristin Störmer-Steira, polskan Justyna Kowalczyk och inte minst ukrainska veteranen och tremilsspecialisten Valentina Shevchenko. I den kvartetten tror jag också att Charlotte Kallas värsta utmanare finns inför dagens VM-drama. Men högst upp på pallen vill jag helst se Charlotte Kalla. Och vilken ljuv musik det vore att få höra "Du gamla du fria" i Medal Plaza i kväll. Reflexioner inför VM-avslutningen: Petter Northug - vilken kille! Norrmannen är explosiv som dynamit. Intressant i dagens tremil är att åkarna tillåts byta skidor. Så var det också vid Holmenkollens tremil förra våren, då Kalla blev tvåa efter Steira. Då bytte hon skidor vid en varvning, i dag tror jag hon byter fler gånger i den skitiga snön. Här handlar det om taktiska avväganden, men bytena går fort och jag tror det är viktigt här. Gud förbjude. Jag vill inte se fler sjukdomsfall däcka folk i den svenska truppen, det räcker nu. Hoppet lever också att Anders Södergren kan köra femmilen på söndag. Det har varit Nordens VM i år. Speciellt Norges och Finlands VM. Att de Suomi plockat medaljer på damsidan i längdåkning var inte oväntat, men att de finska herrarna klivit fram som de gjort, efter nio svarta år, måste vara vallaspecialisten och förbundskaptenen Magnar Dalens förtjänst, och det är bara att lyfta på luvan. Herrstafetten i går lockade den största publiken under VM-dagarna. Det var en fantastisk stämning i stadion, men hur stort var inslaget av tillresta norrmän med flaggor, ryggsäckar och vadmalsdressar, skrikande på guldvinnande spurtfenomenet Petter Northug, det skulle jag bra gärna vilja veta.
