I veckan förärades Sarah Sjöström med Svenska Dagbladets bragdguld. Precis som förra året, när det svenska damstafettlaget i skidor fick ta emot det efter OS-guldet i Sotji, skapades en stor debatt om vem som är den värdiga vinnaren. Många ville ge det till det folkkära U21-landslaget i fotboll, någon tyckte att Zlatan Ibrahimovic förtjänade utmärkelsen, andra ansåg att skidåkaren Charlotte Kallas historiska VM i Falun var värt att hyllas.
Med all respekt för Sarah Sjöströms prestation, tycker jag att juryn missade målet totalt – igen.
Till att börja med är det bara att titta på definitionen av ordet bragd. I idrottssammanhang är synonymen stordåd, eller hjältedåd. Är det ett stordåd att världens bästa atlet i sin idrottsgren vinner VM-guld och slår världsrekord? Sarah Sjöströms medaljregn på långbane-VM i Kazan är utan tvekan imponerande. Två guld, två silver, ett brons och två världsrekord. Hon är utan tvekan Sveriges bästa idrottare 2015 – men hade hon gjort prestationen med en arm så hade det varit en bragd.
Självklart är det en viss överdrift. Men att 22-åringen skulle dominera på VM var inte särskilt förvånande. Året innan var hon lika överlägsen vid EM i Berlin och de senaste fem åren har hon tillhört världseliten i simning.Däremot tycker jag att Sarah Sjöström är en värdig bragdguldsmedaljör – tyvärr fick hon priset sex år för sent. Det borde ha kommit redan 2009 när hon som 15-åring slog världsrekordet på 100 meter fjäril och vann VM-guld. Det var en bragd. Istället fick skidskytten Helena Jonsson, numera Ekholm, ta emot den högt ansedda utmärkelsen. Ett av många märkliga beslut från juryn.
Fjolåret är ett annat exempel.
Då valde de att ge guldet till hela stafettlaget i skidor, när det egentligen var en prestation som gav insatsen bragdstatus. Självklart var det Charlotte Kalla som borde ha vunnit priset efter sin smått omänskliga sträcka. Det var en insats som saknade motstycke det idrottsåret och där superlativ som stordåd inte känns som en tillräckligt rättvis beskrivning.
I mina ögon finns det två kandidater som sticker ut över mängden i år. Dels U21-landslagets EM-guld i Prag. Det går förvisso att förminska den sensationen med att det handlar om ungdomsidrott och att det är enklare att skrälla i de sammanhangen. Men kolla bara vilka nationer det är som har prenumererat på titeln i U21-EM tidigare år så förstår alla att det Sverige svarade för var en bragd.
Den största svenska idrottsbragden svarade ändå Johan Olsson för.
I en exklusiv dokumentär gjord av Östersundsposten fick vi följa skidåkarens säsong med VM som det stora målet. Sjukdomen som däckade honom och innebar att 35-åringen bara ställde upp i en enda världscuptävling inför VM – på hemmaplan i Östersund – en vecka innan mästerskapet. Där slutade han femma på 15 kilometer fritt. Att han en vecka senare klev upp högst upp på prispallen efter samma distans på VM, borde ha varit omöjligt med tanke på hans förutsättningar. Hade det varit någon annan nation hade dopingmisstankarna ropats ut i samma ögonblick som han korsade mållinjen. Men inga tester har visat att Johan Olsson hade några spår av otillåtna substanser i kroppen och med det i åtanke anser jag att det är svårslaget.
Om bragdguldet ska behålla sin status och någon form trovärdighet måste kriterierna ses över. Eller egentligen räcker det med en klassisk sportklyscha. Gå tillbaka till grunderna.
Varför delas priset egentligen ut, och vad är en bragd?
Så nästa år vill jag se att juryn röstar fram en man eller kvinna som trotsar oddsen, sitt handikapp eller sig själv och svarar för ett stordåd över det vanliga.
Det är dags att ge utmärkelsen en prestation värd namnet.