Beskedet att länets skidess Lina Andersson sannolikt missar OS i Vancouver känns riktigt ledsamt. Jag lider med den ödmjuka och genomtrevliga tjejen från Malmberget, som är en av länets allra största stjärnor genom tiderna med sina fyra medaljer i OS och VM. Jag hade verkligen velat se henne i OS i Whistler Mountain i bästa form. Har skrivit det förr och vet att hon där haft karriärens största chans att även ta ett individuellt olympiskt guld, vid sidan av det OS-guld hon har i teamsprint tillsammans med Anna Olsson, eftersom sprinten i årets OS avgörs i hennes specialare klassisk sprint. I den grenen har hon tillhört den absoluta världstoppen i många år tack vare sin fantastiska stakförmåga och driv i springbackarna. Jag är också övertygad om att Lina med rimliga förberedelser den här vintern, vilket hon inte har på grund av sjukdomar, hade varit en given medaljkandidat. Sjukdomar är något som plågat Lina genom hela karriären. De har kommit på rad varje säsong, mer eller mindre. Men Lina har haft en beundransvärd förmåga att trots tappade träningsveckor snabbt kunnat komma tillbaka. I det fallet är hon unik i skidvärlden. Det gör också att det innerst inne kanske ändå finns ett hopp att hon kan åka till OS, men samtidigt förstår jag om hon inte själv vill komma till OS-staden utan maximal styrka i kroppen. Att gå omkring i OS-byn som reserv är inget för Lina. Tiden tycks nu alltför knapp för henne att bli frisk, även om OS-biljetten ombokats till 21 februari, då klassiska sprinten avgjorts men distansstafetten med medaljchans är kvar. Lina har varit med länge men är bara 28 år och har fortfarande sina bästa år kvar som skidåkare, och kan även finnas med nästa gång det drar ihop sig till OS i ryska Sotji 2014. Hon kommer också igen efter vinterns bakslag, det är jag helt övertygad om. Redan nästa år har Piteååkaren VM i Oslo att sikta på. Apropå Piteå så andas nu staden ut efter ett lyckat SM-arrangemang, samtidigt som man tar sats för nya stora skidevenemang i framtiden. Det känns helt rätt att, med den nya fina arenan Lindbäcksstadion som bas och ett stort stöd från kommun och näringsliv, spänna bågen och sikta högt. Drömmen är naturligtvis en världscuptävling, som Piteå kan klara både sportsligt och ekonomiskt bra eller bättre än de flesta svenska arrangörer. Kampen om ett världscuparrangemang lär dock inte bli lätt, vilket jag vill spegla med dessa krönikerader. Piteås drömmar kommer att motarbetas av många starka krafter i landet på resan. Det är ju Sverige som land och Svenska Skidförbundet som tilldelas ett världscuparrangemang och i sin tur har som uppgift att utse arrangör i landet. Det blir garanterat stenhård konkurrens både i landet, och inte minst inom länet, med Gällivare som prenumererat på premiären vartannat år. Jag tror ändå att premiären i november är den tävling där Piteå i framtiden kan ha en chans att få vara med, men det är många om budet. Vid sidan av att norska Beitostölen kräver (!) att få bli årlig premiärort så har också Östersund, med framtida OS-tankar i bagaget, numera den målsättningen i kombination med sin årliga världscuppremiär i skidskytte. Säsongsavslutningen går inte att räkna med för Piteå, i kamp med drakar som Falun, Holmenkollen och Lahtis. Det som kan öppna för Piteå är att sprintgrenen i längdsporten får en annan inriktning, och en egen världscup i skidfamiljen, med många nya arrangörsorter, vilket det talats om. Jag tycker dock inte att de senaste årens programsättning i Internationella Skidförbundet, FIS, pekar i den riktningen, men en svängning kan komma. Jag tycker definitivt att Piteå ska ta upp kampen, med allt och alla, om ett stort längdarrangemang. Kanske kan också ett närmare norrbottniskt samarbete, och växelvisa världscuparrangemang vartannat år på Dundret och Vallsberget, vara ett möjligt grepp inför framtiden. Det skulle lätta den ekonomiska bördan för arrangören, och samtidigt garantera perfekta sportsliga förutsättningar, tror jag.
