De gapade, de skrek. De hoppade och skrev.
Andra journalistkulturer är vitt skild från den svenska, kan jag numera intyga.
Bara några rader från mig i hockeybåset som nu fungerar som pressläktare är det klackkänsla så fort vissa länders brottare kliver upp på mattan.
They go bananas.
Det är å ena sidan en fin sida av patriotism, som långt ifrån ofta är något positivt. Det är också en ful sida av journalism.
Min finska bordsgranne Hannu och jag ler i mjugg åt skådespelet.
Men han ler också över en annan sak, precis som jag.
Och det är åt Johanna Mattsson.
Svenska landslagets massör berättade för mig tidigare under dagen att Johannas syster Sofia är ett lejon.
Hon har en skadad hand, men tänker ändå gå igenom sju olika sorters helvetiska smärtor innan hon är klar med EM.
Vad är då Johanna Mattsson? Vad är man om man är tuffare än ett lejon?
Gällivaretjejen har haft ett rent helvete de senaste åren skademässigt.
I två år har hon kämpat för att komma tillbaka från senaste korsbandsskadan och meniskskadan.
Hennes vardag har präglats av stora doser ovisshet, frustration och smärta.
Nu står Johanna Mattsson högst upp på pallen igen.
Det är nog mer än vad många vågat drömma om – och precis vad hon själv föreställt sig redan i rehaben, trots att hon tvivlat mellan varven.
När jag själv pratade med henne om skadorna för knappt två år sedan fanns det inte ett uns tvekan att hon skulle tillbaka till världseliten. Jag hade nog, ska jag erkänna, mer än ett uns tvekan.
Men det är hon nu. Och på vilket sätt hon tog sig dit. Hon sopade mattan med samtliga motståndare hon ställdes mot. Hon vann finalen efter en och en halv minut.
De turkiska journalister som gapat och skrikit efter varje landsseger har dämpat sig.
Det är besvikelse i deras ögon. Men då ser de inte vad som har hänt här i Helsingfors.
Det är snudd på att jag borde ställa mig upp och veva med armarna. Någon borde göra det, tänker jag. Det här var stort.
Kapitlet om Johanna Matssons skadeproblem fick ett lyckligt slut. För historien, den är inte slut än. Det finns fler kapitel att skriva om Johanna Mattsson.