Det är rätt enkelt.
LF Basket bestämmer på egen hand hur långt laget vill nå den här säsongen.
Laget har två val. Antingen spelar det som under matchens första sju minuter - och tar SM-guld eller så slappnar det av och räknar med att allting kommer lösa sig - då lär det ta slut i en semifinal.
Det har varit lite för mycket av det senare alternativet under säsongen, men hemma mot Södertälje i går tror jag att vi såg en viktig förändring. Efter en minuts spel blockade Tyrone Levett Johnell Smith och redan där syntes en glöd som har saknats för många gånger den här
säsongen. LF ville visa
någonting, för sig själva och för alla andra.
Tyrone Levetts ögon blixtrade under hela matchen och det såg ut som att LF Basket satte stolthet i att vara ett tufft lag defensivt.
Och ett l-a-g offensivt.
När Rudy Mbemba passar runt bollen och låter hela femman delta i spelet öppnas helt plötsligt ett helt hav av möjligheter ute på golvet. När han däremot studsar bollen för länge, eller när Emil Salon får ansvaret som pointguard för den delen, är det som att dra i handbromsen.
Hur någon ska kunna bromsa Luleå Basket har jag däremot ingen aning om. Inget lag har vunnit fler matcher i rad i damligans historia och som det känns nu ska historieböckerna vara nöjda över att det lite märkliga gruppslutspelet stundar.
Hade en vanlig slutspelsserie mot ett lägre rankat lag väntat skulle säkert LBBK satt ett oslagbart rekord. Nu räcker det med ett nytt ligarekord på fredag och sedan är det upp till Telge att sätta dit Luleå i slutspelet.
Men det blir inte lätt. Luleå Basket visar för tillfället inga svagheter och har också ett sparkapital i Frida Aili, som sitter och frustar på bänken.
Det ser ut bli en gyllene vår.