Sporten träffade Johanna Kihlman i somras där hon berättade om sin njursvikt och hur hon var uppsatt på väntelistan för en njurtransplantation. Nu, ett halvår senare, har hon genomgått operationen.
I början av oktober i höstas fick den tidigare fotbollsanfallaren i Notvikens IK och Assi, Johanna Kihlman, det telefonsamtal hon gått och väntat på. Orden från andra sidan telefonen var både efterlängtade och tydliga. ”Nu har du fått tid för att göra transplantationen”.
Efter det har Johannas mamma Maria blivit godkänd som donator och allt blev då klappat och klart.
– Hade inte operationen skett då när den skedde hade jag fått gå på dialys eftersom kroppen fungerade så dåligt där mot slutet, säger Johanna Kihlman.
Söndagen 4 december reste Johanna och mamma Maria ner till Göteborg. Fyra dagars förberedelse behövdes för de båda för ingreppen som skulle betyda att njuren från mamman skulle flyttas över till dottern.
Det blev fyra minst sagt känslosamma dagar för mor och dotter inför ingreppen. Det krävdes både det ena och det andra eftersom mamma och dotter inte hade samma blodgrupp.
– Jag fick jag rengöra mitt blod med antikroppar mot hennes blodgrupp så att min kropp inte skulle stöta bort det nya organet, säger hon.
Hur har din amma reagerat på allt som hänt?
– Hon har ändå varit väldigt lugn. Hon har inte känts orolig för själva operationen utan mer orolig över mig och att njuren ska stanna kvar i min kropp, säger 32-åringen och fortsätter:
– Mamma har varit så himla stark genom det här och inte ens känts orolig över hur hon själv ska må. Men det kanske är så som förälder, man vill bara hjälpa sitt barn. Så hade jag tänkt även med min dotter Lilly.
Johanna Kihlman, från sjuksängen på Sahlgrenska i samband med njurtransplantationen innan jul.
Hur gick dina tankar innan operationen?
– När jag låg där och de hade rullat i väg mamma var det som att jag låg och längtade efter min nya njure. Jag hade hunnit bearbeta och mött de känslor och rädslor jag hade haft och var redo fysiskt. Men det har varit väldigt mycket mentalt som jag inte var lika beredd på.
Kan du beskriva?
– Samtidigt som man är supertacksam för att jag har fått den här möjligheten att få känna sig mer frisk igen så är det väldigt mycket tankar och en oro att kroppen inte ska stöta bort den nya njuren men också att det är en så stor grej jag varit med om att jag inte riktigt kan förstå, säger hon.
– Det är så mycket som kommer över en med allt som har varit och nu var det från ena dagen till en annan som jag hade ett nytt organ i kroppen.
Hur mår du nu?
– Jag mår så mycket bättre, det gjorde faktiskt även direkt efter jag vaknat efter operationen. Men det finns ju inga garantier på att det kommer fungera.
– I de flesta fallen så behöver man genomgå en ytterligare transplantation någon gång. Jag kan inte säga efter exakt antal år men jag har ju fortfarande kvar min sjukdom och de tror att den kommer påverka även den nya njuren.
Kan du jämföra hur du mår nu en månad efter transplantationen jämfört med en månad innan?
– Det är som dag och natt. Det är jättestor skillnad och jag förstod nog inte riktigt hur dåligt jag mådde innan nu när jag fått smaka på hur bra man kan må. Jag mådde ju illa varenda dag under det sista året i princip och jag har inte mått illa någon gång efter operationen, säger hon och fortsätter:
– Nu slipper jag den tunga huvudvärken och hjärndimman. Jag kände det direkt och jag satt bara och log där på uppvaket.
Johanna Kihlman, till vänster, var en målfarlig anfallare i både Notvikens IK och Assi under karriären. (Arkivet)
Nu handlar det om att hitta den perfekta balansen med medicineringen med att till viss del bryta ner immunförsvaret lagom mycket för att kroppen inte ska stöta bort den nya njuren samtidigt som immunförsvaret inte får brytas ned för mycket så att infektionsrisken blir för stor.
– Det har varit väldigt mycket täta kontroller nu i början för det är då det är störst risk att något kan hända.
Kihlman har nu tre njurar i kroppen, det är inte så att en av njurarna har tagits bort. Och hon blir ständigt och jämt påmind om sitt nya organ.
Hur är den känslan?
– Det är lite speciellt. Jag tänker inte så mycket på att jag har tre njurar men jag tänker väldigt mycket på den nya. Den sitter ju också så att man känner den på magen så den har blivit som en liten bebis, det blir som att jag lägger en kärleksfull hand på den som när jag hade Lilly i magen, säger hon.
Men enligt expertisen så är Johannas beteende inte ovanligt.
– De sa på sjukhuset att det är många kvinnor som förklarar det så. Och det är verkligen intressant hur mycket tanke och kärlek jag lägger till det här nya organet, det gör man ju inte till något annat organ i kroppen. Jag vill skydda det.
– Jag är väldigt glad att det känns så, jag hade en rädsla att jag skulle känna ett obehag eftersom det inte är mitt organ.
Pratar du med njuren rent av?
– (Skratt) Nja, inte högt i alla fall. Men jag tänker saker till den, och det är ju lite märkligt.
Så klart hade Johanna starka band till sin mamma innan transplantationen.
De banden måste ha blivit ännu starkare nu?
– Ja. Relationen känns ännu starkare än innan. Nu har mamma gett mig liv inte bara en gång utan två gånger. Det går inte sätta ord på den tacksamhet jag känner. Vi delade rum på sjukhuset och var verkligen tillsammans under två veckor. Det var länge sedan man gjorde det med sin mamma, säger 32-åriga Kihlman.
Har allt gått bra för din mamma?
– Ja, hon har mått bättre än vad både hon och jag trodde att hon skulle göra. Visst hade hon ont direkt efter operationen men mycket mindre än vad läkarna trodde. Hittills har det gått väldigt bra för oss båda.
Johanna Kihlman med mamma Maria var på plats i Göteborg fyra dagar innan operationen på Sahlgrenska där mammans njure plockades ur för att sedan ta plats i dotterns mage. De hann med att turista lite i Slottsskogen mellan provtagningarna inför ingreppen.
Efter knappa två veckor på Sahlgrenska var det dags för hemfärd norrut. Sent på kvällen torsdagen 15 december klev hon in över tröskeln i huset i Sävast.
Det var ett minst sagt efterlängtat, och känslosamt ögonblick.
– Det var väldigt skönt, jag hade haft det som målbild. På något sätt kunde jag andas ut när jag kom hem. De hade också ordnat så fint här hemma med ballonger och blommor.
När hon kom hem så pass sent på kvällen var det någon som saknades vid mottagandet. Men Johanna skulle få sin dos av en viss 5-åring.
– Lilly låg ju och sov men att få lägga sig bredvid henne i sängen och sova med henne var något jag längtat efter, det var nästan overkligt. Hon satte sig upp i sängen på morgonen och utbrast ”Mamma är hemma” och gav mig en stor kram.
Efter två veckor på Sahlgrenska i Göteborg var det en efterlängtad återförening med 5-åriga dottern Lilly vid hemkomst.
Nu har det alltså gått sju veckor sedan operationen och sakta men säkert blir Johanna Kihlman bättre för var dag som går. Men hon tar ingenting för givet.
– Jag äter ju en massa mediciner som gör att humöret går upp och ner. Det gäller att försöka lyssna in och känna av kroppen, för det är ju så mycket jag vill göra nu, men jag måste tillåta mig att vila också, säger Johanna Kihlman.