21 augusti i höstas rullade Robin Johansson upp framför pressuppbådet.Tv, dags- och kvällstidningar och även Sveriges Radio var där.Jag var utsänd från Eskilstuna-Kuriren.17-åringen skulle göra sitt första offentliga uttalande sedan den allvarliga speedwayolyckan i Linköping tre månader tidigare.Vid Robins sida satt hans pappa Kent, två steg längre bort hans mor. På gårdsplanen utanför Smedernas klubbstuga vankade brorsan av och an i gruset.Det var en sargad familj.Med all rätt.20 maj 2007 skulle totalt förändra deras liv. Robin Johansson hamnade i en närkamp med Avesta Antons Rosén i över 100 kilometer i timmen. Smällen i grindstolpen ögonblicket efter chockade publiken på Linköpings motorstadion. Pappa Kent stod bara ett par meter därifrån och såg sin son ligga kvar i dammolnet i en onaturlig ställning, precis som om det vore på film.- Allt blev som ett åskmoln. Jag sprang fram till Robin som låg där som en ostbåge runt grindstolpen. Jag tittade in i hjälmen och såg att ögonen hans var rödsprängda och det rann blod ur näsan. Det var väldigt obehaglig känsla, sa pappa Kent den där varma sommardagen i augusti.Det var några väldigt laddade minuter i Smedernas klubblokal, strax utanför Eskilstuna. Syret tog snabbt slut i den lilla trästugan, svetten lackade i pannan på alla närvarande. Halsen var kruttorr som efter en rejäl baksmälla. Ingenting har berört mig så mycket.Robin fällde några tårar, men bet ihop och sa:- Jag ger aldrig upp. Det finns alltid hopp kvar.Speedwaytalangen Robin Johansson levde, åt och sket speedway.24 timmar om dygnet var han uppslukad av en av världens farligaste motorsporter.Men ingen hade någonsin kunnat ana att det skulle sluta så illa.Förlamad från bröstet och nedåt. När Luleå Hockeys Viktor Lindgren (bilden) tacklades i sargen och föll till synes livlös i isen den 8 december i Cloetta Center rullade Robin-intervjun förbi som en gammal projektorfilm på näthinnan. Jag tänkte bara; inte nu igen. Lyckligtvis gick det bättre för Lindgren, men ibland kan idrotten var fruktansvärt orättvis.
