Vackra sagor innehåller allt. Och RYCKET vi aldrig glömmer är mitt stora idrottsögonblick det gångna idrottsåret. Den urkraft som Tärendö-tjejen Charlotte Kalla visade när hon fick sitt genombrott och förvandlade världscupvinnaren Virpi Kuitunen till en slokörad motionär uppför slalombacken Alpe di Cermis i italienska Cavalese är oförglömlig svensk idrottshistoria. En kraft borrad ur den tornedalska myllan och en sagolik upplevelse. En idrottshändelse som också är en av de största i norrbottnisk idrott genom alla tider. En miljard tittare i hela Europa upplevde dramat framför TV-rutan och Kalla fick Sverige att stanna ett sätt som bara hände under slalomfantomen Ingemar Stenmarks glansdagar för länge sedan. Charlotte Kallas genombrott hade allt. Det var dramatik varje dag i Tour de Ski under skidveckan när 2007 övergick i 2008. Hon vinglade till i en sladdkurva och stöp utanför spåret. Hon svor så det osade. Och hon åkte skidor så vi bara gapade. Men höjdaren, tourens klimax kom uppför slalombackens ringlande spårbädd, med Gunde Svan kutande på sidan, och med pappa Per-Erik hemligt nerflugen för att krama om sin dotter, väntade uppe på toppen. Då, en bra bit upp i backen, hände det. RYCKET som sitter gjutet på näthinnan, och som vevas om och om igen i TV-rutan när det handlar om skidsport. Vår världstjärna la in överväxeln, formligen exploderade och blåste ifrån den stillastående finländskan, som nog långt tidigare anade vad som skulle hända när den segersugna unga svenskan plockade in sekunder med fart. Urladdningen var en mäktig uppvisning i kraft och styrka. Nu rullar den norrbottniska skidsagan vidare, och då räcker det inte med Tärendös stolthet Charlotte Kalla. I höst har också hennes kompis från skidgymnasiet i Malmberget, Marcus Hellner, presenterat sig på ett dramatiskt sätt för skidvärlden. I världscuppremiären på Dundret fick båda kliva högst upp på prispallen. På hemmaplan. På samma dag. Det låter som en saga. Men sagan är sann. Vilket underbart idrottsår.
