"Jag kan inte andas" var George Floyds sista ord innan han dog. Meningen har används i många demonstrationer mot polisens övervåld mot svarta de senaste veckorna.
”Han sa att jag spelar som en svart basketspelare”, sa den vita basketspelaren med stolthet i rösten.
”Att vara svart basketspelare är någonting bra. Ta åt dig av det”, sa den vita kompisen på skolgården.
”Hade jag liknats med 'white chocolate' hade jag tagit det som en komplimang”, sa den vita före detta spelaren.
För sin publik behöver inte ovanstående citat ses som konstiga, snarare som positiva kommentarer eller komplimanger. Men i själva verket stärker de stereotyper och lägger grunden för en vardagsrasism som får både små och stora konsekvenser.
I olika idrottssammanhang, främst inom basketsporten, är det en fördel för utövaren att vara atletisk. Atletism kan tränas upp, men mycket kommer från genetiken. Den genetik som ligger till grund för svarta basketspelares atletiska förmågor kommer inte från hårt jobb i strävan att bli bättre atleter, men kommer från ett arv och ett urval av människor där ett klimat av elände och slaveri selekterat fram den starkaste överlevande individen.
I ovanstående citat speglas de sammanhang när den atletiska, svarta basketspelaren är eftersträvansvärd för framgång. Ett sammanhang där vi duger, men i alla andra vardagssammanhang gör vi inte det.
När atletiska NBA-stjärnor visas på tv:n duger vi till att utöva sporten i syfte att underhålla omvärlden. Men när svarta idrottande barn och ungdomar kommer från ”svåra” hem duger vi inte att utöva sporten. Då ses vi som problematiska.
När Beyoncés skiva Lemonade spelas duger den svarta kvinnan för den exotiska kroppen och den vackra kulturen. Men när den svarta kvinnan kommer till arbetsintervjun finns en tvekan i anblicken av hennes annorlunda hårtextur, det annorlunda efternamnet och den annorlunda brytningen. Med de attributen finns en risk för att vi är problematiska, att vi inte duger. (Förutsatt att det inte gäller en arbetsplats där etnisk mångfald är en bristvara och vi kan behöva en och en annan bland personalen för representation).
När vi representerar Luleå Basket iklädda våra uniformer duger vi som basketspelare för vår atletiska förmåga som skapar underhållning och nöje. Men när vi står i kön i mataffären iklädda våra vardagskläder möts vi högt och öppet av glåpord bakom våra ryggar eftersom vi tas för att inte vara svensktalande och därför antar att vi inte kan höra de.
Samtliga ovanstående situationer är exempel på den strukturella rasism som genomsyrar det svenska samhället. Inom sporten basket stoltserar vårt förbund gladeligen med att vi är jämlika och inkluderande, medan verkligheten för svarta basketspelare speglar något helt annat. Medvetet eller intalat omedvetet bär många på dessa tankar som formar oss i synen på den svarta individen med tillhörande fördomar och förutfattade meningar.
Det börjar på skolgården, går över till matkön, för att sedan bli hotad med tändare på stan och bli kallad svartskalle, och slutar senare med att i ett samhälle, som i USA, bli mördad på öppen gata. Alla dessa nivåer av förutfattade meningar och föreställningar om den svarta människan börjar och kommer någonstans ifrån. Även de handlingar vi tror har minst betydelse kan i slutändan komma att betyda mest.
”Enda skälet till varför ni vinner är för att ni har den där svartskallen i laget”, sa föräldern i motståndarlaget.
Jag var åtta år gammal när jag mötte rasism i idrottssammanhang första gången. Omedveten om vad som sades då har jag fått ovanstående citat återberättat för mig av vår pappa i vuxen ålder.
Uppvuxen i vithetsnormen har jag under min uppväxt kämpat med att finna identitet i min omgivning. Med en svensk pappa och en gambiansk mamma har kulturkrockarna och mellanförskapet format mig i mina tankar och beteenden, inte minst som basketspelare. Att sticka ut och vara annorlunda på grund av min hudfärg har gett mig oerhört mycket positiva och stärkande erfarenheter under min uppväxt, men har också varit oerhört jobbigt som basketspelare i Luleå.
Black Lives Matter är rörelsen som verkligen fått uppmärksamhet och stöd efter händelserna med George Floyd.
I mitt sökande efter identitet och tillhörighet i vardagslivet har jag i mitt idrottande stött på ledare, lagkamrater, föräldrar som tagit mig och min hudfärg med tillhörande fördomar för att bete mig på ett visst sätt och har således tidigt markerat för mig vilka regler som gäller. Med förutfattade meningar om att jag skulle vara mindre skötsam, mer problematisk fanns de ledare som gjorde det tydligt för mig att jag minsann skulle anpassa mig till reglerna, de vita samhällsnormerna.
Medan mina vita lagkompisar möttes av en metodisk, mer pedagogisk approach, möttes jag många gånger av en tuff ledarstil för att jag som så många gånger förr sågs som problematisk och således antogs för att vara mer mottaglig till en hårdare jargong. Detta trots att jag mer eller mindre uppträdde precis som de andra, vita, barnen.
Elitidrotten på högsta nivån är mer global och mer representativ i dag än tidigare, men även där uttrycks vardagsrasism. Antalet gånger en domare pratat engelska med mig, en supporter frågat om mitt ”faktiska” ursprung, eller tagit mig för att vara en amerikansk stjärna går inte att räkna upp på en hand.
Dessa uttryck baseras på omedvetna och underliggande vardagsrasistiska tankar om hur en svart basketspelare ska vara, vilket innebär att personen omedvetet anmanar tolkningsföreträde i den svarta personens personlighet och identitet. Detta baserat på de fördomar och normer som verkar i samhället. De finns där och du som läser detta bär på de på ett eller annat sätt.
Så länge jag kan minnas har jag och mina syskon uppmanats av vår mamma att leva upp till omgivningens krav och förväntningar för att inte sticka ut, med andra ord inte vara för svart. Det har handlat om att överbevisa, men samtidigt inte ta för mycket plats. Att på olika sätt anpassa sig och leva upp till vithetsnormen genom att prata ren svenska, inte uppträda för ”vilt”, för att samtidigt inte tappa sin identitet.
Det har handlat om att uppträda rätt och inte dra till sig uppmärksamhet för att inte bli dömd så som hon blivit dömd.
Jag kan inte sätta ord på det en svart man i USA känner just nu. Inte heller på den vardag en svart, homosexuell, kvinna i Gambia lever i. Jag kan inte sätta ord på deras känslor eller erfarenheter eftersom jag aldrig har upplevt de själv.
Jag kan lyssna och respektera, men jag kan aldrig förstå eller sätta mig in i deras upplevelser av den strukturella rasismen.
Det är en konstant pågående diskussion och kamp inom mig som brottas med känslor över ett ämne som behöver diskuteras, reflekteras och analyseras. Om det i vuxen ålder och skrivande stund är en konstant känslomässig explosion att sortera mig igenom, så visste jag ännu mindre hur känslorna skulle sorteras som barn.
I dag finns fortfarande saker jag inte har svar på, händelser jag inte vet hur jag ska reagera över för att inte känslomässigt gå under och för att möta den vithetsnormen jag dagligen lever och verkar i. Som omringad av vithetsnormen är diskussionen om rasism inte alltid enkel att föra eftersom det är lätt hänt att vi går på äggskal för varandra.
Tre kvinnohänder från en demonstration i Minneapolis den 26 maj.
Med protester, delningar av bilder och videos i våra flöden vi ser nu är ett samhälle där reaktioner och medial spridning av rasism delas mellan människor som aldrig förr. En kan tycka att reaktionerna borde kommit tidigare, men i uppmärksammandet finns en förhoppning om att debatten för en gångs skull ska göra verklig skillnad och inte bara passera våra flöden som en trend under en månads tid för att sedan glömmas bort.
Med allt som händer i världen är det därför viktigt att vi tillsammans vågar prata öppet, vågar ställa frågor och vågar tro på verklig förändring. Det handlar om att vara tillmötesgående och villig att se sin egen del för att förändra och påverka det framtida samhället, det jämlika samhället.
Vägen till ett jämlikt och inkluderande samhälle är eländig, lärorik och lång, men långt ifrån omöjlig.
Med ett öppet sinne och en tro på förändring tror jag att vi en dag ska nå dit, tillsammans.