Förlorare ler inte ? i min värld

OS-KRÖNIKAN Jag pratar naturligtvis och Pernilla Wiberg ? och hennes leende efter förluster. Vid en förlust ler man inte, det är på något sätt en vedertagen regel inom idrotten enligt mig. Wiberg log, ryckte på axlarna och visst, hon hade redan en hel hög titlar i både världscupen- och mästerskap. Men leendet var falskt. Naturligtvis måste jag förklara mitt ?påhopp? på denna alpina ikon. Wibergs inre ? log inte Pernilla Wiberg, som var en vinnare ut i fingerspetsarna, hatade att förlora. Min tes är därför given: Hennes inre skrek av ilska, sorg och en oerhörd smärta när hon förlorade. Så leendet var en grov lögn. I min värld har alltid vinnare, som förlorat, blixtrat till med vass blick in i TV-kamerorna. En blick där allt från ond bråd död, till far åt h-vete har varit svaret. Jag snackar naturligtvis om idrottsprofiler som de forna skidkungarna Sixten Jernberg, Sven-Åke Lundbäck och Thomas Wassberg. Ingen av dessa hårdingar log efter en förlust, långt därifrån. Är nog till viss del själv också stöpt i samma oslipade form. Kommer speciellt ihåg en händelse från mitt långa och brokiga idrottsliv. Platsen var Bondsjöhöjdens skidstadion i Härnösand i slutet av 1970-talet. Jag var där med min pappa på ungdoms-SM i längdskidåkning. Jag var också där för att vinna. När jag stod på startlinjen fanns en enda tanke i mitt huvud. 8 minuter och 14 sekunder. Det var tiden som ledaren för tillfället hade i min klass. Jag minns inte vad han hette, bara att han var lång och en av favoriterna i det 380 pojkar starka startfältet. Min pappa visste hur jag fungerade Nästa sekvens jag kommer ihåg från loppet är de sista 200 meterna. Vilt stakande krämar jag ur det sista ur min taniga pojkkropp för att bräcka, just det, 8.14. Speakerna skrek: ?Nu har vi en bra tid på gång. Peter Johansson får... 8.15. En sekund. En ynka j-vla sekund. Några hundradelar efter att min hjärna hade sänt ut reflexerna till musklerna att jag förlorat kom reaktionen. Med ett våldsamt samurajslag var tanken att jag skulle dunka den högra av mina nyinköpta stavar i backen i målfållan. Helst skulle den den gå av och där skulle en del av min besvikelse försvinna. Problemet var att ?svingen? stoppades upp av elljusslingorna ovanför, vilket innebar att staven räddades. Kommer aldrig att glömma min pappas blick när han vrålade stående utanför målfållan: ?Peter, lugna ner dig...? Jag menar inte att alla idrottsmän ska agera som mig, eller som John McEnroe (ni har väl inte glömt den amerikanske tennisstjärnans utbrott?) efter en förlust. Men man ska förh-vete inte le. Det är ett hån mot idrottsmän som har som motto att ?vinna, eller dö?. Här är några andra av dem som har, eller har haft, blicken som kan döda: Michael Schumacher, motor, Maria Näsström, basket, Håkan Larsson, basket, Mikael Renberg, ishockey, Gunde Svan, skidor, Ingemar Stenmark, alpint, Muhammad Ali, boxning. Har under OS fått ta del av nya leenden, då i snowboardens halfpipetävlingar. Men där handlar det kanske mer om livsstil, attityd och grupptryck. I de säckiga byxornas värld ska man skratta och ha kul, tävlingar som OS är ett stickspår i deras värld. Men snälla... skratta inte.

Förlorare ler inte ? i min värld

Blicken säger om du är en vinnare. Så har i varje fall jag alltid sett på våra stora idrottsmän. Men under 1990-talet började jag tveka. Irritationen växte när vår största alpina idrottskvinna gång efter gång levererade ett bländande sådant.