Yelverton Tegner (här med Cam Abbott) uppmanar idrottare att vara försiktiga med att återgå till idrottandet om man utsätts för upprepade hjärnskakningar.
Yelverton Tegner är professor i idrottsmedicin och är bland annat känd för att ha varit Luleå Hockeys lagläkare i 40 år fram till 2014.
Tegner drar gärna frågor till sin spets och är inte rädd att diskutera samhällsnyttan med idrott om spelare vid upprepade tillfällen får dra nytta av skattefinansierad vård, bara för att gå tillbaka till idrotten som gjorde att hen hamnade i sjuksängen. Han kan även slänga sig med uttryck som: "Elitidrott är inte hälsosamt."
Hjärnskakningarna är en av orsakerna till att han gör det.
Han försöker få spelare att förstå hur allvarligt det kan vara med upprepade skador mot huvudet och hur tydlig koppling det har till både depressioner och demens – eller ännu allvarligare hjärnskador.
Det kan vara svårt att bedöma när det är dags för någon att sluta. Men generellt håller sig Yelverton Tegner till två varningstecken:
– Har man haft flera hjärnskakningar och upplever att de kommer tillbaka lättare och lättare så ska man allvarligt överväga att sluta. Har man långvariga, kvarstående besvär – då ska man inte utsätta hjärnan för nya smällar.
Man kan dock bli återställd även efter sin sjunde eller åttonde hjärnskakning, fortsätta med idrotten och få ett bra liv efter karriären.
– Fler hjärnskakningar ökar risken för bestående men. Men har du väl blivit bra från en hjärnskakning så krävs det ju en ny smäll för att få de symtomen.
Men. Varje gång man ger sig in i leken igen riskerar man en sista smäll mot huvudet.
– Jag har gått igenom 120 hockeyspelare som har slutat på grund av hjärnskakningar. Varenda en säger att de slutade för sent. Det var inte en som sa att de slutade i tid.
Men man tänker ju lätt: Det händer inte mig.
– De som säger så gör det bara för att de inte förstår deras eget bästa. Jag lovar dig: Ingen av dem vet vad värsta scenariot är. Det är inte något man kan föreställa sig, för det har man inte förmågan till. Om jag ber dig beskriva vad kärlek är, så förklarar du vilken underbar känsla det är. Men den känslan kan jag inte få av att höra dig prata. Vi kan inte dela med oss av känslor. Så de här individerna har ingen aning om vad de faktiskt riskerar.
Lars Lundgren är fysioterapeut på Hermelinen och jobbar med rehabilitering tillsammans med idrottare som har drabbats av hjärnskakningar. Han är bland annat rehabiliteringsansvarig i Luleå Hockey.
Det är svårt att avgöra hur mycket en hjärna klarar av att ta. Men Lundgren tycker också att många fler bör ta det säkra före det osäkra, speciellt när det handlar om ungdomar.
– Med åren tycker jag att jag blir försiktigare och försiktigare. För varje år får jag se idrottare som slutar, som fortfarande har besvär och kanske kommer att ha det livet ut.
Samtidigt är risken något man får ta med idrottandet, bara man inser att det finns risker för olika typer av skador.
– Är det överhuvudtaget bra med idrott? Vi tror att nyttan är så mycket större än risken för de flesta. Alternativet med ungdomar som inte rör sig eller deltar i lek tror vi kan vara en större hälsofara. Men det är många som får betala ett ganska tufft pris för idrotten.
Lars Lundgren.
Lars Lundgren och Yelverton Tegner är överens. Även om idrotter går framåt i kunskap och regelverk så finns det mer att göra. Kanske kan fula tacklingar straffas hårdare. Men framförallt så bör det vara självklart att spelare som skadar hjärnan avbryter matcherna. Det tycker båda.
– Att folk spelar färdigt sina matcher tror jag absolut är den största faran. Hjärnan är mycket mer känslig sekunderna efteråt. Ta en tjej som nickar ihop med en annan spelare känner att det snurrar till i skallen, men fortsätter att spela ändå. Hon förstår ju inte att det är hjärnceller som går sönder, säger Tegner och fortsätter:
– Du ska omedelbart avsluta aktiviteten. O - medel - bart. Även om man tycker att det verkar bagatellartat ska man vara extra försiktig. I det här fallet är inte ett plus ett lika med två. Här blir ett plus ett tio.
Lars Lundgren tycker att det finns en huvudregel som alla ungdomar och ungdomsledare ska ta med sig:
– Om du slår i ditt huvud och du på något sätt inte känner dig som vanligt direkt efter så måste du avbryta matchen. Även om det känns bättre efter en stund ska du inte spela mer den matchen. Om idrottare skulle följa den regeln så skulle vi antagligen ha några fler per år som inte behöver sluta.