Damerna har vad herrarna saknar

OS-KRÖNIKAN Det blir ingen medalj för Tre Kronor i detta OS och orsaken är enkelt. Laget har allt som behövs när det gäller kunskap och kvalité, men saknar de två viktigaste ingredienserna. Jag syftar på det som tagit Damkronorna till OS-final mot storfavoriten Kanada. Hjärta och hunger. Håll med om att det låter som en självklarhet och som något som inte ska behövas diskuteras när det gäller ett landslag. För visst är det väl så att varje ishockeyspelare som får äran att kämpa för hemlandets färger automatiskt höjer sig flera snäpp. Stora skillnader mellan damer och herrar Patriotismen föder en hunger som får hjärtat att brinna innanför den blågula matchtröjan. Visst är det så, eller? Tyvärr inte, är mitt svar på den frågan. Skillnaderna mellan spelarna i Tre Kronor och Damkronorna är stora. Mycket stora. Ingen spelare i Damkronorna har lika fett lönekuvert som NHL-proffsen i det stora och graciösa flaggskeppet. Herrlandslaget har spelare som rönt otroliga framgångar i världens bästa hockeyliga. Spelare som har kaptensförtroende i sina klubblag. Spelare som lyckats gå så långt det bara är möjligt som hockeyspelare. Herrlandslaget har spelare som anses vara världens bästa. Ändå misslyckades Tre Kronor i Salt Lake City 2002 och ändå kommer Tre Kronor att gå medaljlöst från OS i Turin 2006. Inför varje OS målas de svenska NHL-proffsen upp som världens bästa ishockeyspelare i den självklara guldfavoriten Tre Kronor. Visst, många av dessa spelare tillhör utan tvekan toppen av världens spelare -? men faktum kvarstår: all klubbstatistik saknar substans så länge man inte lyckas i det egna landslaget. Vi inom media bär skulden till att förväntningarna är skyhöga. Det skrivs spaltmetrar om ?Foppa?, ?Sudden? och ?Alfie? och i dånet från hejaramsorna faller motståndarlagen i glömska. Allt handlar om hjärta och hunger De där andra stackars landslagen som inte har Foppa, Sudden och Alfie. Först på dagen D går det upp för oss att de har spelare med samma imponerande statistik som våra killar. Så nu handlar allt helt plötsligt om två saker: Hjärta och hunger. Jag har personligen nästan rodnat över hysterin kring ljumskskadade Peter Forsbergs vara eller icke vara. En megastjärna? Javisst! Men när hans träningspass inför Lettlandsmatchen refererades var jag tvungen att stänga av radion. Damkronornas bragdmatch mot USA var bland det svettigaste jag upplevt i idrottsväg på år och dar. Slutresultatet var totalt missvisande för matchen och nästintill vidrigt orättvist. Men vem bryr sig. Damkronorna vann brons i Salt Lake City och kommer att vinna silver i Turin. Anna Vikman och Emma Eliasson kommer att komma hem till norrbotten med OS-medaljer runt halsen. Kanada kan man inte rå på och finalförlusten kommer att bli stor. Det kan bli tvåsiffrigt. Men som sagt, vem bryr sig. Om fyra år kommer Damkronorna att stå högst upp på OS-pallen. Lubos Bartecko och hans Slovakien framstår som en given guldfavorit efter gruppspelsmatcherna. Marian Gaboriks skridskoåkning och efterföljande avslutning som betydde seger med 5--3 över Ryssland var obehaglig se. Usch, säger jag bara. Vem ska stoppa honom i morgon? Lidström? Öhlund? Någon? Schweiz skrällseger över storfavoriten Kanada med 2?0 var helt underbar. Här kan man verkligen snacka om hjärta och hunger. En blodig Joe Sakic sittandes i spelarbåset med tom blick var talande för matchen. Till sist: Landslaget i längdåkning. Kommentarerna känns överflödiga. Och ännu har vi inte sett slutet på svensk skidåknings återuppståndelse. Bara att bänka sig framför radion eller tv:n under veckan.

Damerna har vad herrarna saknar

Tre Kronor och Damkronorna.Två landslag där Tre Kronor fortfarande är det stora och graciösa flaggskeppet medan damlandslaget ännu kämpar för att vinna respekt i sitt hemland.Förändringens vindar har dock så smått börjat blåsa.

Tre Kronor och Damkronorna.
Två landslag där Tre Kronor fortfarande är det stora och graciösa flaggskeppet medan damlandslaget ännu kämpar för att vinna respekt i sitt hemland.
Förändringens vindar har dock så smått börjat blåsa.