Ishockey
Björknäshallen, Boden, en blåonsdag i oktober. Derby i division I mellan hemmalaget och Kalix, två lag just under den absoluta toppen i norrettan. Drygt 1 500 personer har kommit hit, ändå strålar kylan emot dig från betongläktare så branta och höga att varje steg nedåt är ett avbrutet fall som skickar en stråle smärta genom knä och skenben. Ljudet studsar mellan cement och korrugerad plåt, allting hörs. Domare Fredrik Öbergs uppmaningar, Henry Acres instruktioner på bruten svenska, publikens vrål.
Samuel Ivanic skjuter över.
MEN SCHLUUUTA!
Jesper Ylivainio bränner jätteläge.
BAAAAAAHHH!
En Kalixspelare diskuterar en tveksam offsidebedömning med Öberg.
MEN SCHLUTA GNÄLL, FÖR HELVETE!
Fastsvetsad i en reklamställning vid bortre kortsidan hänger en storbildsskärm som visar webbsändningen av matchen. Den passar in på samma sätt som en stråkkvartett passar in på älgfesten i Avans föreningshus. I högtalarsystemet skriker Meatloaf att han inte vet vem jag är, men att jag med all säkerhet är en real dead ringer for love.
Det här är inte de fina salongerna.
Det är mycket bättre än så.
– Jag älskar det. Vi har ett fett intro, man får kasta sig ut i hallen och se fulla läktare, det är extra taggande, säger Johannes Tornberg.
Tornberg lämnade Boden under tonåren, för att få sin utbildning i Luleå Hockeys ungdomsorganisation. Sedan dess har han spelat med Asplöven, Nyköping och Piteå – men när moderklubben gick upp i ettan i fjol kunde han inte hålla sig från att flytta hem.
– Jag har ju saknat det här laget – och det märks att jag inte är ensam. Det bubblar och kokar kring hockeyintresset här i stan, säger Tornberg.
Han var inte ensam. Viktor Sandberg och Sebastian Harila följde Tornberg från Piteå, Viktor Lindgren valde tryggheten på hemmaplan efter en skadespolierad SHL-säsong med Rögle.
– Det var kul att fler ville komma hem, vi bygger något bra här. Visst, det är fortfarande så att de flesta jobbar sju till fyra och kommer hit lite trötta efter skiftet. Men så länge någon har drivet och kan trycka på hjälper det mycket. Man får hjälpas åt och växeldra. Man är inte hundraprocentig alla dagar, det gäller att hitta energi hos någon annan, säger Tornberg.
Är det svårt?
– När du spelar hockey på heltid kan du träna mycket hårdare eftersom du har tid att återhämta. Här nere i ettan är tränarna ändå smarta, de kan lägga in en ledig dag när det behövs eftersom de känner till spelarnas situation. I allsvenskan eller SHL hade det inte behövts eftersom man kan ta en powernap i soffan istället för att ligga och dra rör i en krypgrund.
Det där känner jag ju igen från damernas verklighet.
-– Exakt. Jag förstår deras situation, det är ju exakt samma som den vi lever i – fast de ska spela i landslaget också. Men det har sin charm också.
På de fem första matcherna i ettan har Boden snittat nästan tusen åskådare. Det är 200 fler än Östersund, som har näst flest åskådare i serien, och bara fyra division I-klubbar i landet har ett högre snitt. Det är 400 fler än vad Bodens IK hade under sista säsongen i allsvenskan, 2004/2005.
Bodens IK gick i konkurs 2 december 2005. Bodens HF såg dagens ljus dagen efter. Första året fanns inget a-lag – första gången sedan 1955 som staden inte hade ett representationslag i Sveriges andradivision – men året efter kom verksamheten igång. Ett år i tvåan räckte för att ta klivet upp, Boden höll sig kvar till omläggningen 2013, sedan gick repet. Klubben tvingades harva, tröska och plöja sig genom tvåan utan vettig fart och färdriktning och inte ens de egna juniorerna såg a-laget som något annat än ett glorifierat korpgäng.
Men för några år sedan hände något. Petter Nilsson lämnade Brynäs och tog över a-laget, där startade en seriös satsning för avancemang till ettan. Robert Nordberg tog över efter Nilsson och i fjol tog klubben till sist klivet upp. Nu smider föreningen planer på att bli ännu bättre.
Rolf Nilssons ledarkarriär sträcker sig över snart fyra decennier. Från och med i somras är han heltidsanställd sportchef i Boden och i pausen mellan första och andra sliter han sig från sponsormötet i logen uppe under taket för ett framtidssamtal. Plötsligt ringer det i telefonen. Det är ”Nobbe” som vill ha feedback från ögat i skyn.
– Sportchefsrollen är väl tio procent av min arbetstid, det är många saker som behöver göras i en liten förening och man får rycka in där man kan, säger Nilsson när han berättat för tränaren vilka taktiska detaljer han lagt märke till.
Bodens HF är en förening med helt annan svansföring än för fem år sedan. Nu satsar man, nu plockar man hem de bodensare som finns i division I-lagen, nu vill man skapa förtroende för klubben efter att ha legat och blängt avundsjukt under länets hockeysoffa alldeles för länge. Ett exempel: När kommunen ville lägga ner hockey- och skidskyttegymnasiet för att spara 800 000 gnällde man inte. Istället konstaterade man lugnt att det skulle vara ett dråpslag, sa att man skulle diskutera saken med kommunen och i förrgår stod det klart att idrottsutbildningarna ska bli kvar – fast med bättre verksamhet än innan.
– Det är sånt sug i Boden, det är ganska många år vi har varit borta. Det skapar ett intresse både bland sponsorer och publik. Framtiden blir intressant. Vi kommer inte att få samma utväxling nu, då gäller det att jobba hårt. Prio ett är att arbeta med rekryteringarna kring laget.
Hur menar du?
– Mycket av mitt jobb har handlat om att åka till Luleå och Skellefteå för att hitta unga killar som vi kan hjälpa vidare i karriären. Det är ju bättre att spela division I här än att åka söderut och komma hem med svansen mellan benen efter några år. Nyckeln är att driva en så bra verksamhet att vi blir intressanta för de som inte tar plats i Luleå Hockey eller får ett allsvenskt kontrakt.
Nilsson nämner förre Luleåspelaren Hans Huczkowskis son Sebastian som exempel.
– Han har ju egentligen gått bakvägen hela sin karriär, nu är han tyvärr skadad men har nästan varit vår bästa forward hela hösten. Det är såna spelare vi vill jobba med, för vi har inte ekonomin för något annat.
Det viktiga nu är att inte bli fartblind. Igen.
– Så långt vi kan se in i framtiden kommer vi inte att ha pengar att värva färdiga spelare eller börja träna dagtid. Vi har lyckats bygga upp ett visst anseende igen, efter konkursen, och visa av den erfarenheten kan vi inte riskera något, säger Nilsson.
Närheten till Luleå förenklar verksamheten en smula men än så länge har Boden bara lånat en spelare, Anton Toolanen, från storklubben.
– Men det är många andra saker också. De spelade träningsmatch här, damerna kommer hit och möter svenska mästarna, det har varit jättepositivt med det samarbetet, säger Nilsson, som vill att föreningen ska ha damlag någon gång i framtiden.
– Vår tanke är att vi ska få igång något, vi ska höja det intresset här också. Vår målsättning är att försöka starta en damverksamhet, men vi har inte satt någon tidsplan ännu.
Luleå hjälper er, i framtiden hjälper ni Luleå.
– Så är det, men det händer inte i morgon. Kan vi få ordning, en bra verksamhet, kan vi om fem år vara med och kriga om en allsvensk plats. Det vore optimalt för hockeyn i Norrbotten.
Skulle Boden vara det bästa alternativet för ett norrbottniskt allsvenskt lag?
– Frågar du mig så tycker jag naturligtvis det. Ett ökat hockeyintresse gynnar Luleå, förr i tiden gick det ju skytteltrafik längs 97:an till matcherna där, nu får vi nya bodensare som blir hockeyintresserade. Geografiskt ligger vi optimalt – och det finns en stark hockeytradition här.
Efter frisbeetävlingen i andra pausen misslyckas Boden med att utnyttja fyra minuter i spel fem mot tre. Kalixkaptenen Johan Pettersson tar över matchen och bortalaget vinner efter Mattias Törnqvists 5–3 i tom kasse på slutet. Det sannolika är att båda lagen ändå tar sig till allettan och Bodens första säsong ser ut att sluta i någon slags succé, en fortsättning på den nya historien om en lyckad klubb.
Johannes Tornberg håller med sportchefen om att det här är Norrbottens bästa plats för allsvensk hockey.
– Man måste ha en plan, man måste sträva mot något. Annars är det ju inget roligt. Jag har bott här många år, jag känner många som gläds när Bodenhockeyn är framgångsrik. De förtjänar en bra klubb.